På Ami Olssons huvud glittrar en krona. Hennes rosa klänning blir till tre i väggspeglarna. Danspedagog Monika Wade lägger händerna kring hennes kinder, lutar på huvudet och ler.
- Ska du inte ha lite smink ändå? undrar hon.
- Nej, jag vill inte, säger Ami Olsson.
- Men du är ju skådespelare, det är ju teater, försöker sömmerskan Jeanette Rodell och fluffar till puffärmarna.
Det är en knapp halvtimme kvar till föreställningens början. Teatergruppen Phantastisk gästspelar på Frölunda kulturhus med pjäsen En klassisk saga och snart väntar förskolebarnen otåligt på att dörren skall öppnas, denna blåsiga måndag i mars.
Bakom scenen, i dörren till den trånga logen med sminkbänk och speglar, står Jennie Rådström och väntar på att ta plats. Hon är
ledigt klädd, tuggar på ett äpple och är inte nervös.
- Nej, jag har inte vett att vara nervös som de andra, säger hon.
Men ingen av de sju skådespelarna ser ut att ha svaga scennerver. Det är ett lugn, en tålig väntan på assistens med scenkläder och kanske en viss trötthet.
De senaste veckorna har de parallellt repeterat både En klassisk saga och kvällsföreställningen Cabaret. Den här dagen spelar de sagan, kvällen därpå Cabaret. Hårt arbete ligger bakom varje rörelse, varje mimik på scen, men så är det också deltagarnas jobb. Verksamheten är en del av stadsdelen Backas dagligverksamhet, för människor med intellektuella funktionshinder. Skådespeleriet är ett halvtidsjobb, förlagt till måndagar och tisdagar, och deltagarna kommer från olika delar av Göteborg.
Jennie Rådström börjar trampa otåligt utanför logen. Hon beklagar att de bara har en loge den här gången, det blir förvisso packat när sju skådespelare, en pedagog och stylister ska få plats. Och när klockan närmar sig ridåuppgång och Jennie Rådström inte har bytt om än, kommer lite nervositet ändå. Hon får på sig en vit silkeskjol och insvängd vit rock med guldbroderier.
Anders Elfdahl får hjälp med de långa gröna handskarna, som förvandlar händerna till en drakes. Kring Ami Olssons vida underkjol virar Jeanette Rodell glansrosa tyg, fäster med kardborreband och så är klänningen klar.
- Jag gick många år i Kungsladugårdsskolan, så därför är jag kung nu, skojar Helene Persson från stolen bredvid.
- Det är roligt att vara här tycker jag.
Men snart står hon i kulissen med krona och mantel och stora, lite uppgivna ögon. Hon ska ut på scen men vill inte längre.
- Man längtar hem till mamma ibland, säger hon. Jag är trött.
Det är dags nu. En guldglittrande Birgitta Nilsson öppnar dörren för 50-talet förskolebarn som snabbt breder ut sig på den gröna mattan framför scen. En och annan vuxen har också hittat dit och stolarna blir snabbt fullsatta.
En klassisk saga är en träffande titel på en liten pjäs som innehåller välkända sagoingredienser: en bortrövad prinsessa, ett sörjande kungahus och prinsen som drar ut i kamp mot det onda, för prinsessan och halva kungariket. Skådespelarna på scen gestaltar sorg, lekfull glädje och skräck, genom lite tal och mycket kroppsspråk. När prinsen målmedvetet drar svärdet behövs inga ord. Inte heller när draken stöter ut sina förtvivlans ljud. Barnen sitter klistrade och känner sagans språk.
I teater Phantastisks uppsättningar har inte alla skådespelare repliker, eftersom alla inte kan tala så att publiken skulle förstå.
- Då hamnar publikens uppmärksamhet på helt fel saker. Vi vill inte ha medlidande utan att man upplever föreställningen, säger Monika Wade och vet att det hon säger av vissa upplevs som provokativt. Alla borde få repliker, oavsett om det hörs eller inte, kan man tycka.
- Men tal för mig kan komma ur kroppen, säger Monika Wade.
Teater Phantastisk har funnits sedan 2001 och är numera en erfaren dans- och teatergrupp, med bland annat en originell uppsättning av Shakespeares Hamlet i bagaget. I fjol satte de upp Kalas, en föreställning i två akter - en dansdel och en teaterdel. Teaterdelen bar namnet Underbar och utspelade sig i en trist bar, där människorna förlorat sina drömmar.
- Gruppen blev väldigt engagerad i drömtemat och det försöker vi återknyta till nu, och ta vara på deras erfarenheter och tankar, säger teaterpedagog Annika Aspholm.
Hemmascen för teater Phantastisk är en trappa upp på Backa kulturhus, vid Selma Lagerlöfs torg på Hisingen. Veckan innan måndagsföreställningen av En klassisk saga i Frölunda repeterar gruppen i Backa. Det är tisdag och repetition av kvällsföreställningen Cabaret, där till synes lösryckta scener förenas i ett kärlekstema.
Helene Persson får fram ett garv från djupet av bröstet. Som häxa i svart filthatt bjuder hon en fiktiv publik på en spindel, med slev ur en kastrull. I kulissen får Birgitta Nilsson med viss möda på sig ett silkigt trångt fodral som snart visar sig vara en klänning för en diva.
- Den går inte på, hjälp mig!
En liten man, Tommy Hansson, skrider sakta fram på scenen, i kavaj och hatt med glas i hand.
- Nej, det är inte den scenen nu, Tommy, ropar Monika Wade. Kom fram allihop, och utan kavajen Tommy!
Ensemblen samlar sig på mitten av scenen, med ansiktena vända mot den tänkta publiken.
En röst ur högtalaren radar upp 'saker som får mig att må bra'. Pannkaka, spela häxa, fotboll, Klarebergs IF, åka bort, Hulkens förvandling, min tjej, biljakter, spela gitarr,
solen, kärlek, sjunga, dansa ...
Vad som får gruppdeltagarna att må bra har framkommit under fikapauser. Där diskuteras smått som stort: kärlek, döden, gud och hat. Pedagogerna antecknar flitigt och som de
säger 'ocensurerat'. Ingen dialog underskattas och materialet sparas för att möjligen användas i framtida projekt.
Jennie Rådström gestaltar berättaren i En klassisk saga och är också presentatör och estradör i Cabaret. Hon spelar gitarr till en egen låt om kärleken och bidrar också med dikter.
- Dikter är något alldeles nytt, det har jag inte skrivit förut, säger hon.
- Jag är dålig på det där med kärlek, jag skriver aldrig om det. Alla andra gör ju det, så då behöver inte jag göra det.
En av hennes rollfigurer i Cabaret är en tant med rullator, som med böjd rygg och sammanbiten uppsyn hytter med näven och rör sig till morrskällande ljud över scenen. När hon slår sig ned på en bänk sätter oförmodat en man, Tommy Hansson, sig försiktigt bredvid. Så plockar han fram en bunt röda rosor från innanför kavajen och strax förvandlas morrandet till en glatt ylande. Det blir pusskalas och lycka.
- Rullatorn stod där, jag skulle testa och gå med den och så lekte jag att jag var en gammal dam, förklarar Jennie Rådström ursprunget till sin karaktär.
- Men jag har stor respekt för gamla människor och vill inte göra mig lustig över dem, det är mot min moral, säger hon.
Hon har spelat teater i många år och varit med i Phantastisk nästan sedan starten. Hon berättar att teatern lärt henne mycket och att det är roligt, men att hennes förväntningar på teatern varit höga och att hon därför också blivit besviken.
- Jag trodde att det skulle komma kända skådespelare och föreläsa och att vi skulle få komma bakom kulisserna när vi är på teater, säger hon.
Den gnutta aggressivitet som besvikelsen ger upphov till får hon utlopp för i en av rollkaraktärerna, menar hon. Som fascistisk arbetsledare tvingar hon folket till en militärisk dans. På tisdagsrepetitionen har någon i gruppen svårt att följa med i hennes rörelser, slår med armarna istället för spänner sig, simmar när det ska göras honnör. Helheten blir en brokig gruppuppvisning, som ändå bildar en slags harmoni.
Gruppen har hållit på sedan nio på morgonen, tagit en paus för lunch och vila mellan halv tolv och halv två, och sedan kört på med repetitioner igen till tre. Men koncentrationen finns där ännu. I kulissen är det tyst, blickarna mot scen, skådespelarna inväntandes sin tur.
Till skillnad från sagoföreställningen - där Annika Aspholm och Monika Wade skrivit manus - kommer scenerna i kvällsföreställningen Cabaret ur gruppdeltagarna själva. Det är deras önskningar och improvisationer. En ville vara häxa och sjunga Abbalåten 'Money, money, money'. En gestalta en full clown. En annan dansa hiphop med en sopkvast. Resultat blev en blandad kompott av scener ur livet och fantasin, som speglar teaterns möjligheter och människans längtan ut ur den begränsade vardagen.
Hiphopälskaren Mariana Cuxczman kränger på sig blå byxor och rock och greppar en sopkvast. Det rytmiska, tvångsmässiga sopandet utmynnar i en uppkäftig dans där Mariana Cuxczman svingar kvasten över huvudet till Timbuktus 'Alla vill till himmelen men ingen vill dö...'.
- Scenen har växt till en hyllning till kommunalarbetaren, men också till människorna i den dagliga verksamheten, säger Annika Aspholm.
Hon pratar om hur sårbara dessa människor kan vara, i sina beroenden av socialsekreterare och stadsdelsbeslut. Både Annika Aspholm och Monika Wade pekar på baksidan av deras arbete: att det i praktiken ofta är stadsdelarnas ekonomi som styr huruvida personer från andra stadsdelar än Backa kan få vara med i teaterverksamheten. De har varit med om det, att någon fått sluta för att pengarna dragits in.
När det inte är föreställningstider jobbar gruppen mycket med rörelser, där deltagarna genom kroppsspråket får berätta om något de nyligen varit med om.
- Vi jobbar med berättelser ur deras liv. Det ska vara en mening med rörelsen, den ska komma från hjärtat, säger Monika Wade.
Med musik, rytm och tempo på det så blir det till dans.
Mimik och känsloutlevelser är något som många i gruppen behöver öva på, menar Monika Wade.
- De är inte vana att utrycka sig så stort och ta så mycket plats. Vi lever i en kultur där den här gruppen människor ska synas lagom.
Mycket övning läggs på det Monika Wade kallar 'ansiktsmasken', att våga göra grimaser, göra sig ful och äcklig, besvärlig och skrikig.
- Det är ett spektrum i deras liv som saknas, och det behövs på teatern!
På teaterträffarna har de pratat mycket om disciplin och samarbete, men för tillfället fokuserar gruppen på våra fem sinnen. Deltagarna får pröva på att vara blinda och treva sig fram, att istället för synen använda sin känsel och hörsel för att upptäcka rummet. Även smak och doft utforskas. Undan för undan tränas deltagarna till att upptäcka sina sinnen och därmed förmågor som skådespelare.
- Vi försöker fokusera på finkänslighet. Det ger en sorts närvaro som är bra att ha med sig på scenen, säger Monika Wade.
Klockan är snart tre på tisdagseftermiddagen och gruppen har kommit fram till slutscenen av Cabaret. Birgitta Nilsson står i strålkastarljus på scenen med en rosa boa över axlarna. Hon sträcker sakta ut armarna till musikallåten 'Cabaret', allvarlig, koncentrerad. Hennes stora idol är Lill-Babs, som har inspirerat henne när hon jobbat fram sin rollkaraktär.
Så kommer resten av ensemblen in, viftar med uppåtsträckta händer på Cabaretmanér, som vore det svarta hattar i dem.
När avslutningstalet är över är det tänkt att alla ska komma ut och tacka, en och en. Men Helene Persson vill dansa, en Beatlesdänga går på och hon dansar ensam på scenen. Tills de övriga inte heller kan låta bli. Snart dansar alla med alla, bjuder upp, valsar och buggar till All you need is love.