Den lilla staden Florence i Arizona står i centrum för en ny boom inom fängelseindustrin: privatdrivna fängelser för invandrare. Den enfiliga motorvägen från Tucson till denna lilla fängelsestad i öknen sträcker sig genom ett landskap med kaktusar, röda klippor och ett och annat berg. Så plötsligt bryts stillheten av en skylt vid vägkanten: "Delstatsfängelse. Plocka inte upp liftare."

I Florence ligger ett av Arizonas delstatsfängelser, två privatdrivna fängelsekomplex samt ett av de fängelser för invandrare som inrättats av Departementet för inrikes säkerhet (Department of Homeland Security), DHS.

– Stadens ekonomi, liksom dess mentalitet, präglas av fängelsedriften, säger Victoria López, som är advokat och driver stadens enda centrum för kostnadsfri rättshjälp, dit fängslade invandrare kan vända sig för att få hjälp att driva sina fall.

– Florence är en värld för sig. De flesta som kommer härifrån är uppvuxna i familjer som arbetat inom fängelseindustrin i generationer. Här cirklar allt kring fängelserna, fortsätter López.

Många av Florences invånare har via sina släktingar anknytning till gruvindustrin, som var den då ganska ruffiga stadens livsnerv fram till silverruschens slut. I början av 1990-talet flyttades delstatsfängelset hit.

Men staden blommade upp igen på allvar först när ett av USA:s största fängelseföretag, Tennessee-baserade Corrections Corporation of America, CCA, byggde två fängelser i Florence samtidigt som Immigration and Naturalization Service, INS – den statliga enhet som då ansvarade för invandrings- och medborgarskapsfrågor –började hyra fängelseplatser och så småningom byggde ett eget fängelse av ett gammalt fångläger från andra världskriget.

Inflödet av fängslade immigranter skapade arbetstillfällen som fick de ekonomiska hjulen att börja snurra. Nya bostadsområden växte upp i stadens utkanter, och stora affärskedjor som Wal-Mart etablerade sig i Florence.

År 2000 hade aktörerna i fängelsebranschen skulder på över en miljard dollar och bröt mot sina kreditavtal. CCA:s aktiekurs föll med 93 procent och tidningen Business Week noterade att fängelseindustrins glansdagar kanske redan var över.

Vid samma tidpunkt förklarade tidskriften American Prospect nedgången på följande sätt: "Den privata fängelseindustrin har problem. Under nästan ett decennium gick affärerna strålande och företagens aktiekurser sköt i höjden. Detta eftersom delstatspolitiker landet över utnyttjade möjligheten att framställa sig som förespråkare både för hårdare tag mot brottsligheten och för låga skatter, genom att låta privata företag hantera den växande skara fängelsedömda som de nya, strängare lagarna gav upphov till.

Men så gjorde verkligheten sig påmind: pressen rapporterade om allvarliga brister och övergrepp vid privata fängelser, stämningsansökningar lämnades in och böter på miljontals dollar utdömdes. 1999 var det inte en enda delstat som ville skriva nya avtal med privata fängelseföretag, samtidigt som många existerande avtal drogs tillbaka eller sades upp. Företagens aktiekurser störtdök."

Så kom 11 september-attackerna mot New York 2001. Utländska medborgare blev måltavlor för en rad åtgärder från regeringens sida, bland annat massarresteringar vid räder mot invandrartäta områden och fler åtal mot människor som tagit sig in i landet illegalt. Migrationslagarna började användas för att kunna hålla människor i fångenskap medan man kontrollerade om det fanns anklagelser om terrorism eller andra brott mot dem.

INS blev en del av det nyinrättade Departementet för inrikes säkerhet.
Regeringen hävdar att det enda sättet att hindra illegala invandrare från att försvinna in i landet är att spärra in dem. I december 2004 kom en rapport från granskningsenheten på DHS där man konstaterar att alla indikationer visar på "vikten av frihetsberövande i väntan på en utlännings avlägsnande. En noggrant planerad användning av de tillgängliga bäddplatserna kan således vara ett viktigt bidrag till ansträngningarna att garantera att migrationslagstiftningen efterlevs".

Bushadministrationen var så effektiv när det gällde att samla ihop och fängsla utländska medborgare att behovet av fängelseplatser ökade plötsligt och dramatiskt. Det blev räddningen för den krisdrabbade fängelsebranschen.

DHS har inrättat ett antal "särskilda utredningsanläggningar" som är en sorts allt-i-ett-koncept där invandrare kan fängslas, deras fall prövas i migrationsdomstol och överklagas till migrationsdomare, och utvisningsorder utfärdas. Allt detta utan att invandraren någonsin behöver lämna området.

Benämningen på dessa anläggningar är inte "fängelser". Ändå omges den "särskilda utredningsanläggningen" som finns i Florence av stängsel och taggtråd, och här finns både låsta celler och interner. De intagna blir hårt åtgångna vid rättegångarna och tvingas ofta vänta veckor eller månader innan deras fall tas upp och avgörs.

Anläggningen i Florence ingår i ett nätverk av 300 liknande institutioner. Genomsnittet för hur länge en invandrare hålls inspärrad är, från arrestering till utvisning, 42,5 dagar. Med en kostnad på 85 dollar per dag och person blir den sammanlagda notan 3 612,50 dollar per person. År 2003 höll DHS 231 500 personer fängslade, och för detta avsattes en budget på 1,3 miljarder dollar.

Sedan 2001 har budgetanslagen för förvarsplatser, liksom antalet platser, ökat för varje år. År 2003 var 50 miljoner dollar avsatta för byggnation av nya fängelser för invandrare.
Driften av dessa nya fängelser lades delvis ut på privata fängelseföretag, trots att deras förflutna kantades av skandaler och rapporter om misskötta verksamheter.

Och problemen är inte lösta – de intagnas ombud fördömer fortfarande behandlingen av dem. Fängelseföretagen anklagas också för att slarva med utbildningen av vakterna och för att inte tillhandahålla grundläggande service. Regeringen har inte gjort mycket för att reglera fängelsedriften, och det är med deras goda minne som de intagna exploateras som arbetskraft eller tvingas betala hutlösa priser för sina telefonsamtal.

Philippe Louis-Jean, krigsveteran med erfarenheter från Irakkriget, är en av dem som sett övergreppen på nära håll. Louis-Jean kommer från Haiti, men har bott i USA sedan han var fem år gammal. I armén gjorde han en snabb karriär inom marinkåren. När han återvände från Irak upptäckte hans överordnade att han tidigare dömts till och avtjänat ett 37-dagars fängelsestraff. Myndigheterna använde detta faktum för att starta en process mot Louis-Jean där han riskerade utvisning och satte honom i ett av CCA:s fängelser i San Diego.

Förhållandena där chockade honom och han berättar:

– Vakterna gapade och skrek åt oss som om vi hade varit småbarn. Bad vi dem sluta, hotade de att låsa in oss på ett par dagar, något som ofta hände. Tre personer låstes in i en tvåmanscell, ett rum på tre och en halv gånger två meter. Vid många tillfällen straffades alla de intagna för sådant som en eller två av dem gjort och ibland straffades vi utan någon tydlig anledning.

– Det var också många av de intagna som hade blivit av med pengar från sina konton. Nu har jag just fått veta (...) att de pengarna, enligt en undersökning av DHS granskningsenhet, stulits av personalen. Vid måltiderna fick vi för små portioner. När vi klagade hos avdelningschefen sa hon att vi fick de rätta mängderna, men det var portioner som jag skulle tycka var lagom för en tio-elvaåring. Vakter och personal svor åt oss. De kunde medvetet sänka ljudet på tv:n så mycket att vi inte kunde höra, bara för att bråka med oss. Under vår fritid tog de god tid på sig att sätta på telefonerna, för att hindra oss från att ringa till våra anhöriga. Av ren elakhet.

– En av vakterna, en före detta marinsoldat, berättade att "han instruerades att inte bry sig så mycket om våra klagomål och att behandla oss som andra klassens medborgare, eftersom vi ju ändå skulle utvisas", säger Philippe Louis-Jean.

Granskningsenheten på DHS publicerade 2003 en rapport om behandlingen av de utlänningar som i samband med utredningen av 11 september-attackerna gripits som misstänkta för brott mot migrationslagarna. I denna rapport fördömdes behandlingen av invandrare i ett flertal fängelser.

Bland de brister som rapporterades kan nämnas rutinmässiga kränkningar av fångarnas grundläggande rättigheter, psykiska och fysiska övergrepp, överfulla fängelser, brist på fungerande duschar och toaletter samt att fångar nekats tillgång till sjukvård.

Trots sitt problemtyngda förflutna fortsätter CCA att tala för privatisering och att skaffa sig nya uppdrag. "För att öka efterfrågan på sina tjänster utövar de privata fängelseföretagen alla påtryckningar de kan för att få delstatspolitikerna att privatisera fängelser", skriver Sharon Dolovich i Duke University Law Journal. "Företagen i den här branschen är skickliga på att påverka lagstiftarna och ger gärna riktade kampanjbidrag för att främja sin privatiseringsagenda."

Det finns kritiker som hävdar att CCA:s framgångar hänger samman med företagets kopplingar till politiker och tjänstemän. Företaget har gett kampanjbidrag till det republikanska partiet sedan 1997. Dessutom har många av företagsledarna goda kontakter med regeringstjänstemän.

J. Michael Quinlan, tidigare chef för den federala fångvårdsstyrelsen, har suttit i ledningen för CCA de senaste tio åren. Företagets chefslobbyist i Tennessee är gift med talmannen i representanthuset. CCA är också medlem i American Legislative Exchange Council, en konservativ tankesmedja som skriver lagförslag och försöker påverka politiken på områden som till exempel domstolarnas riktlinjer för vilka påföljder som ska utdömas i olika typer av fall.

För andra kvartalet 2005 rapporterade CCA att deras intäkter ökat med tre procent jämfört med förra året och nu uppgick till nästan 300 miljoner dollar. CCA uppskattar sina utgifter till cirka 29 dollar per dag och intagen, och räknar med att kunna göra en daglig vinst på cirka 50 dollar per intagen.
I juli 2005 förnyade immigrationspolisen sina avtal med CCA om driften av två fängelser i New Jersey och San Diego med 300 respektive 1 216 platser. Båda avtalen löper över tre år, och kan förlängas med lika lång tid upp till fem gånger.

Under 2005 skrev CCA också kontrakt med delstaten Kansas, och med delstatsadministrationen i Kentucky och Florida.
Affärerna går bra för CCA, och bättre ju fler intagna de lyckas klämma in i sina fängelser: "Som ni vet förlorar vi pengar på de 100 första internerna i en anläggning, medan vi tjänar mycket bra på de 100 sist intagna", sa CCA:s finanschef Irving Lingo vid en företagskonferens 2006.

Florida-baserade Wackenhut är ett annat stort privat säkerhetsföretag vars affärer tagit fart sedan 11 september-attackerna. Trots sitt föga smickrande förflutna får företaget fortfarande nya lönsamma statliga kontrakt. Före år 2001 hade Wackenhut, liksom CCA, stått i centrum för en rad skandaler där fångar utsatts för övergrepp. Vakter togs på bar gärning när de hade sex med minderåriga interner och det kom rapporter om kränkande behandling av de intagna.
Wackenhuts anläggningar hade till och med oproportionerligt höga dödstal.

Företagets vd George Zoley har visat en nonchalant attityd till missförhållandena. När tv-bolaget CBS avslöjade att en fjortonårig flicka på ett av Wackenhuts ungdomsfängelser hade blivit utsatt för upprepade våldtäkter och de skyldiga visade sig vara två av vakterna var Zoleys kommentar: "Det är en tuff bransch. Folk som sitter i fängelse är inga änglar."

Ännu mer oroväckande var statistiken över intagna som dödat andra intagna i Wackenhuts fängelser. Under 1998-99 hade Wackenhuts anläggningar i New Mexico dödstal med ett mord per 400 intagna. Under samma period var siffran för samtliga USA:s fängelser i genomsnitt runt ett mord per 22 000 intagna.

Wackenhut svarade med att byta namn. Företaget heter numera GEO Group, men leds fortfarande av Zoley och fortsätter att driva Wackenhuts fängelser och att skaffa sig nya uppdrag.

År 2005 tillkännagav GEO också att de skulle gå ihop med Correctional Services Corporation, CSC, en affär som skulle ge GEO ytterligare cirka 100 miljoner dollar i intäkter. GEO är särskilt intresserat av CSC:s utökning med 1 000 platser av sitt delstatsfängelse i Florence, och de nya inkomster den skulle kunna ge.

GEO:s ledning jublar över den ökade efterfrågan på fängelseplatser. 1999 lade regeringen ut mindre än tre procent av fängelseplatserna på entreprenad. Sju år senare hade andelen ökat till nära 20 procent.

"Det är en uppseendeväckande omsvängning", sa GEO:s vd George Zoley till sina kolleger i ledningen, och fortsatte: "Och utvecklingen fortsätter i samma riktning. Myndigheterna överlåter på privata företag att ordna fängelseplatser med lägre säkerhetskrav, avsedda för illegala invandrare eller invandrare som begått brott. Jag tror att vi befinner oss i en ny era som jag aldrig hade kunnat förutspå...att vi skulle nå den här nivån av acceptans från regeringens sida. Vi har pratat om det här i många, många år, men nu är det plötsligt inom räckhåll."

Kriminalvårdsföretagen har alltid hävdat att privatiserade fängelser leder till dramatiskt minskade kostnader. 1996 publicerade den amerikanska riksrevisionen GAO en rapport som visade att det inte fanns några klara bevis för detta påstående.
Fängelseföretagen har en rad klara fördelar framför andra företag: de kan spara stora summor pengar på att använda interner som arbetskraft på ett sätt som i vilket annat sammanhang som helst vore olagligt.

Alla fängelseinterner får dåligt betalt, men i immigrantfängelserna är det ännu värre. Eftersom det står i DHS riktlinjer att fångar som inte är amerikanska medborgare inte får tjäna mer än en dollar per dag, får företagen vaktmästare, underhållsarbetare, städare, tvättare, kökspersonal och så vidare i princip gratis.

Ökningen av antalet fängelseplatser för invandrare för med sig ett tryck att hålla dessa platser fyllda, något som djupt oroar förespråkare för invandrarnas rättigheter.

Isabel García, advokat och MR-aktivist, menar att trycket att fängsla invandrare ger nytt bränsle åt det fängelseindustriella komplex som utvecklades i samband med kriget mot drogerna under 80- och 90-talen.

– Kriget mot drogerna har blivit ett krig mot invandrarna, och det finns mycket pengar att tjäna på att hålla invandrare inlåsta, säger hon.

Branschens tillväxt underlättas av fängelseföretagens mäktiga och välfinansierade lobbygrupper och av deras nära kopplingar till regeringen. García är rädd att vinstintresset i att fängsla invandrare ska leda till att de kriminaliseras i allt större utsträckning.

I den nationella säkerhetens namn har DHS gett privata företag en framträdande roll i implementeringen av åtgärder som påstås skydda USA mot framtida terroristattacker. I många fall är det dock invandrare och utländska medborgare utan kopplingar till terrorism som fastnar i nätet.

(Texten har tidigare publicerats på CorpWatch.)