- Jag tror att vi håller på att förlora vår förmåga att lyssna. Vi är så vana att hela tiden behöva bedöma och komma med råd. Det händer fantastiska saker när människor bara får lätta sitt hjärta utan att bli avbrutna eller kritiserade, säger Agneta Lyrhagen, föreståndare för självhjälpshuset Solkatten.
Klockan är fyra och för tillfället är det tomt i Solkattens lokaler. Men om en timme kommer människor med olika bakgrund att slå sig till ro i cirkeln av stolar. För att lyssna. Och för att berätta. Det de har gemensamt är livserfarenheter inom ett visst tema. Det kan vara allt från depression och utbrändhet, till att leva med ätstörningar, eller att vara adopterad. Och det är just det som är tanken med självhjälpsgrupper, att människor med gemensamma erfarenheter ska kunna mötas.
Självhjälpsgrupper är helt deltagarstyrda. Den pedagogiska modellen är inspirerad av verksamheten för anonyma alkoholister, AA. Man träffas en gång i veckan och under mötena får man aldrig avbryta eller kritisera den som har ordet.
Agneta Lyrhagen var en av de tiotal personer som startade självhjälpshuset Solkatten 1996. Ingen av dem arbetade inom vården och de hade varierad yrkesbakgrund, allt från lärare till journalister. Det de hade gemensamt var att de alla varit aktiva i olika typer av föreningar.
Då var självhjälpsgrupper ett relativt okänt begrepp. I dag rekommenderar både socialtjänsten och vården Solkatten, men i början stötte de på stort motstånd, både från vårdpersonal och forskare. Dels tyckte vården att man var inne på deras territorium och dels ansåg man att verksamheten skulle ha svårt att hantera människors problem, eftersom den inte styrdes av professionell vårdpersonal. Bland annat berättar Agneta Lyrhagen att tre psykologistudenter för ett par år sedan skrev en uppsats om självhjälpshuset.
- Där drog de slutsatsen att 'Det inte fanns någon som kunde bära deras sorg'. Det jag frågar mig är om en människa någonsin kan bära någon annans sorg. Vad hände med vanlig medmänsklighet? Snart får man inte gråta utan att ha någon professionell i närheten, säger Agneta Lyrhagen.
Samtidigt påpekar hon att självhjälpsgrupperna inte är något som passar alla och inte heller är tänkt att vara ett alternativ till den ordinarie vården. Trots det kommer dagligen till Solkatten människor som har fallit mellan stolarna inom vården och inte får hjälp någonstans.
- Man kan inte vara i för dåligt skick, då har man svårt att ta in de andra i gruppen. Men vi avvisar aldrig någon. Det vi gör är att vi informerar om hur självhjälpsgrupper fungerar, vad vi gör och vad vi inte gör. Sedan litar vi på att individen själv kan fatta ett beslut. Oftast vet människor vad de behöver, bara de lyssnar inåt. Det kan vara en vän som lyssnar, en självhjälpsgrupp, eller en psykolog, säger hon.
Generellt sett tycker Agneta Lyrhagen att svenskarna är ett väldigt experttroende folk, men hon tror också att det är någonting som håller på att förändras.
- Vi lever i en ny tid där kunskap är tillgänglig på ett helt annat sätt. Ofta är människor väldigt insatta i sin egen problematik, men det handlar om att få ner kunskapen från huvudet, ner i hjärtat. Och det är här mötet med andra är viktigt. Det är svårt att sitta hemma och utvecklas ensam på sin kammare, säger hon.
De senaste åren har utskrivning av antidepressiva mediciner blivit allt vanligare, men Agneta Lyrhagen menar att självhjälpsgrupper kan vara en bra hjälp att ta sig ur en depression.
- Jag minns en kvinna som kände sig mycket bättre efter att ha gått ett tag i en av våra grupper. Hon gick till sin läkare och sade att hon ville trappa ner på sin medicinering. Men han tyckte att det var ett tecken på att hon blivit sämre och rekommenderade istället att hon trappade upp dosen, berättar hon.
Maria Svensson arbetade tidigare som lärare och är en av dem som gått i Solkattens självhjälpsgrupper för utbrända. Hon upplever att självhjälpsgruppen var någonting som hjälpte henne mycket.
- Det var fantastiskt att möta människor i samma situation, man kände sig verkligen förstådd. Det är inte konstigt att må dåligt ibland, men i Sverige har vi så svårt att öppna oss. Problem ska hållas inom familjen och allt ska se så fint ut på ytan. I andra kulturer är de mer öppna med sina problem, men här är vi så rädda för vad andra ska tycka och tänka, säger hon.
Maria Svensson har också gått flera år i traditionell terapi, men hon upplever att självhjälpsgrupper har fördelar jämfört med samtal med en psykolog.
- Det finns en helt annan ömsesidighet och man kan öppna sig i sin egen takt utan att tänka på att tiden går och att det kostar pengar. Jag tror dessutom att man kommer längre när båda parter öppnar sig. Man utvecklas lika mycket av att höra andras människors historia, som att berätta själv, säger hon.