Heteronormens tvåsamhet inbyggda i väggar, dörrar och rum
Begreppet bostadspolitik blir i den politiska debatten ofta synonymt med bostadsrättsomvandlingar och behovet av hyresrätter. Men om det personliga är politiskt och vi redan idag spenderar i alla fall halva dygnet i hemmet så är det konstigt att våra hem inte är en hetare fråga. Om utvecklingen står sig så verkar vi spendera mer och mer tid i hemmet, vilket kanske kickar igång frågeställningar om huruvida alla verkligen känner sig hemma – hemma. Jag har hunnit bo i åtta olika hus och lägenheter, i olika former, som sambo, inneboende, i kollektiv och solo. Det är slående hur det fysiska boendet ibland passat perfekt med mitt sociala boende och ibland verkligen inte stämt. När jag bodde kollektivt i en villa kunde alla få egna rum, men en kille fick bo i en skrubb under trappan och köket var helt odimensionerat för att fem personer med olika mattider skulle kunna samsas om det friktionsfritt. När jag bodde inneboende kände jag att lägenheten egentligen var anpassad till att en familj med helt andra sociala relatoiner skulle bo där.
Förutsatt att man har möjligheten att få tag på ett boende överhuvudtaget så är ju nästa steg i livskvaliteten att faktiskt trivas i sitt hem och känna att det är anpassat efter ens eget liv och inte efter någon annan. Men de flesta boenden är anpassade till en en heteronormativ majoritets flyttkedja: singelboende, samboboende, barnfamiljsboende och så ett dyrare samboboende. Allt är i princip anpassat för par och kärnfamiljer. Det finns väldigt lite på bostadsmarknaden för de av oss som lever annorlunda.
När regeringar lägger fram bostadspolitik kan det handla om att bygga energismartare, stärka eller försvaga allmännyttan och så vidare. Men det som saknats är ett queerperspektiv på bostadsmarknaden. Varje generation kommer att ha sina nya kombinationer, vi är inte längre bara sambos: vi är flexbos, delsbos, kombos, mambos, flerbos... Vi skulle behöva nya sorters boenden. Till exempel är det lätt att se en marknad för någon slags dubbelboenden, där antingen två samkönade par som skaffar barn ihop, eller två föräldrar som lämnat varandra och skaffar nya partners, kan bo nära varandra och barnen kan alternera mellan familjerna.
I våra storstäder är det snarare regel än undantag att ett par kompisar delar lägenhet, för att få ner boendekostnaderna till en rimlig nivå för studenter och ungdomar. Men alla tvåor är konstruerade med ett förväntat sovrum och ett förväntat vardagsrum. Det är ju inte jättesmidigt att den ena är förpassad till vardagsrummet, som ofta saknar dörr att stänga om sig. Samma problem får polyfamiljen som försöker organisera ett gemensamt sovrum för tre-fyra personer? Om man vill få plats med sin king-size-poly-säng får man oftast möblera om vardagsrummet. Heteronormens tvåsamhet och förväntade relationer finns uppenbarligen inte bara i det sociala spelet mellan oss, utan också inbyggda i väggar, dörrar och rum.
