Anas Malla utvisades från Sverige till Syrien i juli 2004. Därefter försvann han spårlöst. Ett år senare hittade hans familj honom på ett sjukhus, med tortyrskador och under polisbevakning. Han är en av flera asylsökande vars historier dokumenteras i Artikel 14:s temanummer om utvisade som utsatts för tortyr.
– Det är sällan de som faktiskt utvisas får höras. De asylsökande som hotas av utvisning som dyker upp i media är vanligtvis de som får stanna, säger Cajsa Unnbom, chefredaktör för Artikel 14.
Varje år utvisas över 200 000 asylsökande från EU-länderna. Under 2007 kommer EU-parlamentet att förhandla om ett direktiv för en gemensam återvändandepolitik. I den debatten förväntas flera tongivande röster kräva att EU-länderna följer upp sina asylfall även utanför landets gränser.
– Vi vet att många svenska politiker vill ha en uppföljning av fallen. För dem är det en fråga om prioritering, säger Cajsa Unnbom.

På justitiedepartementet vill man avvakta med att kommentera frågan.
– Återvändandedirektivet diskuteras fortfarande. Därför finns det ingen anledning för oss att ta ställning i dagsläget, säger Markus Friberg, pressekretare åt migrationsminister Tobias Billström (m).

I dagsläget har Sverige tolv prickar från FN:s kommitté mot tortyr. Samtliga härrör från fall där människor utvisats och mötts av tortyr i sina hemländer. Bland de länder som har skrivit på konventionen tar Sverige därmed en inte särskilt hedersam förstaplats när det gäller antal fällningar.
– Det får inte finnas någon felmarginal. Sverige håller sig inte till konventionerna, utan hittar på små undantagsklausuler istället för att komma undan. Jag tycker det är bedrövligt, säger Cajsa Unnbom.
Markus Friberg har en annan uppfattning:
– Givetvis måste vi ta till oss av kritiken. Men det tycker jag att Sverige gör. Vår inställning är att besluten måste vara rättssäkra från början. Det blir väldigt konstigt om Sverige ska blanda sig i det som händer i andra länder när besluten väl är tagna, säger han.

Responsen på Artikel 14:s temanummer har hittills varit begränsad. Men Ekot har hört av sig, och möjligheten finns att det blir en hearing i riksdagen baserad på tidningens avslöjanden. Cajsa Unnbom hoppas kunna väcka opinion.
– Jag hoppas verkligen att vi ska kunna påverka i rätt riktning. Men för många av de här människorna är det redan försent, säger hon.