Normbrytande nyheter
Jag vet egentligen inte varför, men jag har sedan späd ålder älskat steppdans. Var bara inte skoldagen för lång kunde en tv-matiné med Fred Astaire och Ginger Rogers förgylla den tristaste tisdag. Kanske ligger fascinationen i känslan av kontroll och samtidigt förlusten av den när fötterna tycks gå av sig själva.
Steso Songs debutplatta är både toppen och botten, tycker Katarina Andersson som dock tröstar sig med att påminna sig om de goda stunderna.
Längtan över haven – eller skörbjugg? Göteborgskvartetten Sambassadeurs nya skiva skapar förväntningar som dessvärre infrias lite för sällan.
I helgen är det Françoise Sagan-festival i Stockholm. I ett samarbete mellan Dramaten, Cinemateket och SR Radioteatern ägnas samtal, pjäser och filmer åt den mytomspunna författarinnan. Katarina Andersson berättar om en litterär starlet.
Fler och fler av Stockholms byggprojekt börjar anta fysisk form; spänningen är olidlig. Blir Aleksander Wolodarskis Chicago-vision av Norra stationsområdet en arkitektonisk milstolpe, eller kommer det att råda både bokstavligt och bildligt mörker i den höga och täta bebyggelsen? Och vana som vi är vid Slussens dunkla katakomber, kommer vi kisande att flanera över de gammelfuturistiska broar som ingår i den nya modellen för området? Och framför allt, kommer dessa byggnationer, som nu befinner sig i sin linda i form av cementgrunder eller endast på papper, att vara i samklang med sin samtid när de väl står klara?
Den ena går utanför mittfåran, den andra borde ta ut svängarna bra mycket mer. Katarina Andersson har lyssnat på de två skivaktuella folkartisterna Josefina Sanner och Edda Magnason.
Varje ny dag är en möjlighet för ännu ett band att återförenas. Dokumentärfilmen om Blur, No distance left to run, har sin utgångspunkt i gitarristen Graham Coxons återinträde i gruppen i samband med deras Englandsspelningar i somras, men någon reunion av klassiska mått är det knappast.
I den bistra nykterheten efter de gångna helgerna får jag lov att konstatera att AK von Malmborg nog inte riktigt är min kopp te. Kanske mycket beroende på att en av hennes tydligaste influenser, Kate Bush, inte heller är det.
När det ständigt talas om att utnyttja varenda yta till max blir jag ibland glad av att se några kvadratmetrar som inte används till någonting alls. Det uppstår mellanrum där stadsplanerarna missat att tänka till, och jag kan med nöje föreställa mig deras förtret över dessa små skönhetsfläckar som vänder sig mot den påtvingade perfektionen.
Att sjunga med lätt viskande och lite tonlös röst över mysig gitarr eller electronica brukar förära musiken och kvinnan ifråga (som det alltid är) epitetet ”eterisk”. På omslaget till East of Eden står naturromantikern Victoria Bergsman insvept i en rosa sjal med Pakistans dimhöljda berg i bakgrunden. Det blir nästan övertydligt. Men hon har uppenbarligen tagit intryck av sin resa och den plats där hennes andra album spelats in.
© 2026 Fria.Nu