Blogg

Carlos handlar om filmstjärnelika
terroristen Ilich Ramirez Sanchez, mer känd för allmänheten som Carlos eller Schakalen. Världsberömmelse
nådde han med kidnappningsdramat under Opec-mötet i
Wien 1975. Målet var palestinsk befrielse.

Arbetar Carlos och andra aktivister av hans typ för ”den goda
saken” – eller den egna? Det lutar åt det senare. Vi får bilden av en
machorevolutionär som erövrar kvinna efter kvinna medan han dyker
allt djupare i självförhärligandets träsk. Avsmaken ökar alltmer ju längre filmen
pågår.

Det är en spännande historia men toklång (2 h 38 min) och rakt
kronologiskt berättad, trist efter en timme.

Jag hade höga förväntningar och
Carlos lyckas inte leva upp till dem. Det är få närstudier av terroristens hjärna, men väldigt många klipp med Carlos snygga rumpa.

Läs hela recensionen i onsdagens
nummer av Fria Tidningen.

Ännu ett tips till festivalledningen:
skriv i katalogen vilka spårvagnsalternativ som finns för
respektive biograf (förslagsvis i anslutning till biografens namn
och adress).
Nu vill ni att vi ska ta 6:an överallt, men det finns
ju andra linjer, ibland mer effektiva.

Det blev ingen bosnisk film, det blev chilenska Post Mortem istället. Men fördelen med festivaler är ju just att kunna välja och välja bort, ändra sig i sista stund och gå på ren intuition (och festivalens filmbeskrivningar, som man är ganska utlämnad till).

Valde jag rätt? Svårt att veta förstås, men jag hade nog inte velat missa Post Mortem.

En krävande film som manar till eftertanke. På ytan en historia om misslyckad och olycklig kärlek mellan den ensamme protokollföraren vid obduktioner Mario Cornejo och showartisten Nancy Puelma.

Militärkuppen 1973 pågår liksom i bakgrunden, men film är inte bara det vi ser utan lika mycket det som inte uttalas eller visas i bild.

Kanske kan man se Post Mortem som en metafor för hur diktaturen gör människor till objekt, djupt alienerade för varandra. Frågan är om det nationella chilenska traumat kan behandlas enbart genom ventilering - i det här fallet tårar och sex - eller om den verkliga förlösningen ännu väntar runt hörnet i form av något mycket mer genomgripande: en obduktion.

En del lokalpatrioter i min närhet kommer säkert håna mig nu, men jag tycker att göteborgare i allmänhet är trevligare än stockholmare.

Kanske beror det på att jag är turist i mitt eget land, det vill säga beter mig lite som tappad bakom en (spår)vagn, trots att jag behärskar språket. Det kanske är sådant som väcker moderskänslor och faderskänslor och hjälpsamhet i allmänhet.

Jag frågar till exempel om vägen hela tiden men har inte fått ett enda arrogant svar. Ingen skyndar förbi för att slippa svara på frågan.

Göteborgarna är väluppfostrade och tillmötesgående och försöker hjälpa även när de inte kan. En ung kille i förorten Bergsjön plockade fram Ipoden och ville, utan större framgång, visa vägen på Eniro. En äldre herre kände till att det skulle finnas ”ett hotell” – i det hotelltäta området runt centrum.

Till och med dörrvakterna är trevligare, samma 18-åringar som de nobbar guidar de gärna vidare till andra ställen: ”Där och där kommer ni garanterat in!”