Blogg

Joslyn är en ledsen 19-årig tjej som fått jobb som hemvårdare. Under ett par dagar ska hon ta hand om Frank. Familjen är rätt glada att få lämna den rullstolsburna grönsaken, pappan i huset nästan springer ut ur huset.

Joslyn lämnas i det öde huset, knappt med mobiltäckning och utan internet, med "Bibeln" - en uppsättning regler som den neurotiska familjen satt upp kring Frank. Naturligtvis inget en 19-åring bryr sig särskilt mycket om. Hon utmanar sina egna begränsningar och familjens försök att rama in verkligheten, för Franks tystnad är naturligtvis en spegling av Joslyns egen instängda sorg. Så börjar saker hända i huset. Joslyns mobil verkar få fötter. Är Frank verkligen handikappad på riktigt?

De första 45 minuterna av Mark Jacksons debut Without segar sig fram, det är alldeles för lång transportsträcka till den utlovade spänningen. Ibland bränner det till, som när Joslyn hittar en gitarr och sjunger så vi smälter. Då blir hennes längtan efter flickvännen också vår.

Without är väl vad man skulle kalla en modig och annorlunda film och kvinnlig sexualitet ser vi nästan aldrig skildrat så här närgånget i amerikansk film. Det finns i själva verket ett europeiskt, nästan svenskt anslag här.

Men jag blir besviken, kanske mest på att filmkataloger ljuger så bra. Detta lågmälda identitetsdrama har i katalogen blivit en "psykologisk thriller", men thrillerinslaget är så ogenomfört och svagt närvarande att vi hade klarat oss lika bra utan det.

Och jag kunde nog ha varit utan Without.

Bold, funny, exciting, quick, witty, original, excentric, radical... Det är ingen hejd på adjektiven från intervjupersonerna som beskriver ”the guru of the new left”, en av förra århundradets viktigaste amerikanska intellektuella. Kanske ska det vara så i en film som heter Paul Goodman changed my life. Men det blir lite lätt romantiserande.  

Paul Goodman (1911–1972) var pacifist, anarkist, jude, bisexuell, poet, terapeut, filosof, lärare, pjäsförfattare och humanist. En intellektuell av den gamla skolan. Han rörde sig fritt i alla läger oavsett om han hörde hemma där eller ej; litteratur, skolfrågor, vetenskap – han hade en åsikt om allt, och ”every idea mattered”.

Han var enligt den samstämmiga bilden i filmen oerhört karismatisk, vältalig och mångordig, alltid med glimten i ögat. Oftast förändrade han faktiskt också folks liv i grunden. ”Även om han bara gav en avsugning till en ung man, är jag övertygad om att han lärde också denne något med stor ödmjukhet. He was a teacher to everyone”, säger en av de överväldigade intervjupersonerna. 

– Han förändrade mitt liv också, berättar regissören Jonathan Lee. Jag började läsa honom som 17-åring och det var något hos honom som fastnade. Han blev en viktig person för mig även om jag aldrig träffade honom. Jag riskerade att bli inkallad till Vietnam då och det ville jag verkligen inte. Min egen far var för kriget, som många fäder var på den tiden. Därför blev Goodman som en ställföreträdande far. 

Baksidan av myntet var förstås det gamla vanliga: den Stora Intellektuella Personligheten var extremt självupptagen och skröt om att han minsann alltid var hemma till middagen. Vad var det att skryta om, för vem lagade middagen? Frun Sally, som fick svälja förtreten när Goodman var ute och raggade på sjömän eller studenter. ”Han stötte på alla”, berättar en gammal vän. 

Med Noam Chomsky ingick Goodman i gruppen Resist som uppmanade unga amerikaner att bränna sina inkallelseorder till Vietnam, med risk för långa fängelsestraff. Hans visioner om deltagardemokrati och ekologiskt tänkande finns i dag överallt och han var med och introducerade gestaltterapin. Ändå är det knappt någon i Sverige som känner till honom. Förrän nu. 

Paul Goodman changed my life är en ordinärt berättad biopic som på det där lite långrandiga sättet låter en rad kända och okända personer uttala sig, en efter en. Men dikterna fungerar som en röd tråd och ger verkligen mersmak, poeten Goodman är filmens stora styrka. Dikterna är en ren fröjd att lyssna till och de har också börjat återutges i USA på senare tid, berättar regissören Jonathan Lee. Det är bara att hoppas på en svensk utgivning, även om en översättning knappast kan matcha originalet.

Med debuten Raja Sarajevo (1994) gjorde han ett outtalat ställningstagande gentemot den samtida ZTV-generationen och i Videocracy (2009) drog han banalitetens ondska till sin spets.
- Ironi är ett obehagligt fenomen, säger Erik Gandini och ringar till stor del in vad hans mångsidiga berättande bottnar i. I civilisationskritiska Surplus (2003) lånade han visserligen formspråk från musikvideo och reklam, men det var ett sätt att fylla tomheten med innehåll.
- Det var just då man började klippa digitalt och det gjorde det oerhört lekfullt. Men filmen var också en lek med musikvideoestetiken som inte var fylld med nånting. Alla gäspade när vi sa att vi gjorde en film om konsumtion. Vi ville kunna prata om konsumtion, men inte på det rationella sättet, utan göra det till en emotionell upplevelse, precis som reklamen.

Så han var före sin tid, kan man tycka. Det verkar i alla fall Konstnärsnämnden ha tyckt för nu förärar den Erik Gandini med årets Mai Zetterling-stipendium på 200 000 kronor. I ett möte på Hagabion i Göteborg berättar Gandini om sina filmer och sin syn på dokumentärfilmen. Han är en radikal filmare, men vill inte kalla sig politisk.
- Jag har svårt för begreppet politisk dokumentär, säger han. Det låter som att du är språkrör för en grupp och har i uppdrag att föra fram ett budskap. Det kan jag inte känna igen mig i.

(En längre version kommer att publiceras på fria.nu.)

Tillgång och efterfrågan är ett tema denna tid, då kylan kryper in i kroppen och mörkret början skylta med sin närvaro. Närmare bestämt tillgång på tid och tillgång på äpplen. Tiden är en bristvara för mig denna höst då jag jobbar mycket. Äpplen däremot har bildat drivor på gräsmattan utanför sedan i slutet på augusti. Det måste vara dagens i-landsproblem att vara välsignad med så mycket fin frukt, utan att ha tid att ta vara på den, men jag har plötsligt fått en förståelse för varför man inte planterar så mycket fruktträd på allmän platsmark. Min kompost stinker äppelcidervinäger av alla äpplen, som ligger och ruttnar och ger mig dåligt samvete. Först när endast ett fåtal äpplen återstår på trädet börjar jag känna mig motiverad att ta hand om dem. Jag inser att jag inte är så bra på att hantera överflöd.

I helgen gjorde jag dock ett ryck, samlade, sorterade, packade i lådor och gjorde ett äppeltorkningsexperiment. Torkade äppelringar är ett favoritgodis. I affären är äppelringarna ofta sockrade, men gör man egna slipper så slipper man det. Jag har en relativt söt äppelsort och sötman ökar med torkningsprocessen. Det går lika bra att göra äppelringar med skal som utan. Man kärnar ur äpplena och skär i tunna skivor. Ju tunnare skivor desto snabbare går torkningen. Det traditionella sättet är att hänga upp på en tråd, eller slät pinne. Äpplena torkar på några dagar om de har luft emellan sig. Det kan vara smart att hänga över ett element eller någon annan värmekälla. Jag provade istället att torka äpplena i ugn på en plåt med bakplåtspapper. Jag satte ugnen på 70-gradig värme i kanske 7-8 timmar. Det blev knapriga äppelchips. Hemskt gott och lättförvarat. Rekommenderas!

Jag har i flera år längtat efter att göra must av egna äpplen, för att ha under vinterhalvåret. Själva pressprocessen kräver lite, och ett enkelt sätt är att lämna in sina äpplen till något lokalt musteri och låta dem pressa. Därefter kan man gå hem och frysa eller konservera. Fram tills nyligen fanns det inga lokala musterier i Göteborgstrakten, men nu finns det ett par som är i startgroparna. Till nästa säsong hoppas jag kunna bli med egen must, men i år får det bli ett tips till er som bor i närmre någon mustare.

Oktober är också en bra månad att plantera äppleträd. Då får träden hela vintern på sig att slå rot, och marken håller fukt på ett annat sätt än på våren. När man väljer sort är det bra att tänka igenom vad man vill ha äpplena till. Två av våra vanligaste svenska äpplen är Transparent Blanche och Ingrid Marie. Den första är en tidig sort som passar utmärkt till mos, men som är hopplös att lagra. Det senare är ett 'vinteräpplen' som går utmärkt att lagra, och som är gott att äta som det är.

När tiden är en knappare tillgång än frukten får man glädja sig åt det som är. Jag glädjer mig åt egna äpplen några veckor till, och haren och maskarna kan glädja sig åt att tillgången räcker åt oss alla.