Blogg

När jag spelade Gothia Cup 1994 var jag rätt nöjd med att förlora första slutspelsmatchen. Det innebar ledighet, att få gå på disco och träffa andra spelare. För många är det den stora vinsten; att få träffa vänner från hela världen.



Gothia Cup innebär också att världens konflikter och orättvisor plötsligt utspelar sig i Göteborg. Förra året nekades Western Sahara FC att ha sina flaggor under invigningen, efter påtryckningar från marockanska lag. I år har det syriska laget Qamichli nekats visum, eftersom Migrationsdomstolen menar att de kanske skulle stanna i Sverige på grund av säkerhetsläget i Syrien.



Ett lag som lyckats ta sig till cupen är palestinska Al-Quds Club. På Proletären FF:s hemsida säger spelarna att "vi är inte här enbart för att spela fotboll, vi ska också berätta om vår situation. Hur det är att idrotta under en ockupation. Att inte veta om man har vatten så att man kan duscha efter träningen, att inte veta om man kommer att ta sig igenom checkpointen till bortamatchen".



I dag och i morgon spelas cupens finaler. Oavsett vilka som tar guldmedaljer finns det mycket att vinna för spelare, åskådare, arrangörer och migrationsdomstolar: insikten om världens orättvisor och vikten av solidaritet.

Det kan ses som en ytlig fråga, men sett under ytan handlar det om kvinnoförtryck. Jag skriver om håret.

Något som finns på kroppen på samma sätt som tänder, hud och naglar. Att människor vill fixa med sin kropp på olika sätt, attraheras av olika sorters utstyrsel och gillar att diskutera detta är inget konstigt. Men det hat som framkommit i hårdebatten visar på den sociala kontroll som utövas över kvinnokroppen.

På webben skrivs kommentarer om att kvinnor som inte rakar sig ska misshandlas, att armhålehår är ofräscht och osexigt och borde vara olagligt(!), att kvinnor med hår är horor, att kvinnor med hår inte får ligga (med män) och att håret är ”en våldtäkt av mannens första förnimmelse av skönhet”.

På Facebook har motkampanjen Ta håret tillbaka fått över 14 500 följare och ett inlägg där kommer från illustratören GE. Signaturen har ritat två rutor bredvid varandra föreställande män som säger ”slå ner henne, hon visar håret”. I den ena rutan syns en kvinna med hår under armarna i Sverige – i den andra rutan syns en kvinna som visar huvudhåret i Iran.

Försök att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet är något som går igen överallt på jorden. Det är därför en intressant paradox att vissa i den inhemska debatten anser att slöjor är kvinnoförtryckande, medan den obligatoriska rakhyveln inte ses så.

Förtrycket sitter ju varken i klädesplagg eller i hår, utan i att andra anser sig ha rätt att bestämma över hur kvinnor ska se ut.

Dokumentärfilmen lånar alltmer från fiktionen och vice versa. Det är den inte så spännande slutsatsen efter ett annars givande samtal på Lagerhuset mellan fyra danska filmare (hölls med anledning av festivalens danska tema).

Den danska dokumentärscenen är särskilt vital just nu. Kanske hybridformer är nödvändigt för att skapa intresse?
- Reality shows och att folk dokumenterar sig själva har tagit över det traditionella sättet att göra dokumentärfilm. Det är en enorm förändring och det är klart att det förändrar synen på hur en dokumentärfilm är, säger Birgitte Stærmose, regissör (Room 304, som inte är dokumentär).
- Min generationen har försökt ta dokumentären till tv och bio, göra den mer publikvänlig. Vi försöker göra dokumentärer som är underhållande, ”cinematic documentary”, säger regissören Eva Mulvad.

Termerna dokumentärfilm/fiktion håller alltså på att tappa både form och innehåll, ungefär vad postmoderna teoretiker sagt i 30 år. Spelfilmsregissörer lånar dokumentära metoder och vice versa.

Men det finns fortfarande viktiga skiljelinjer. I dokumentärfilm måste man utgå från verkligheten. Regissören har inga skådespelare, utan får hoppas att verklighetens ”karaktärer” fungerar framför kameran, och att verkligheten är tillräckligt intressant när den äger rum. Som dokumentärfilmare jagar du alltid det där ögonblicket, ”the dramatic now”. Är man bortrest när det ögonblicket äger rum, ja då har det gått förlorat för alltid. I fiktionen kan du rekonstruera det. Men det går i dokumentärfilmen också, poängterar Eva Mulvad:

- En scen i min film The good life gjorde vi i efterhand. Familjen mindes sorgen och kunde spela upp det som hade hänt. De kunde berätta för mig på ett ”sant sätt” även om det inte skedde just då.

Men varför är vår tid så upptagen vid att ringa in vad som är verklighet och vad som är fiktion? Precis samma debatt finns ju inom litteraturen.

- Gråzonen stör folk och jag förstår det faktiskt inte inte. Ju svårare det blir att definiera dokumentärt/fiktivt, desto större blir trycket på att göra det, säger Birgitte Stærmose.

Kanske är det så enkelt som Mads Mathiesen (Teddybear) menar.
- Det handlar om att man vill veta om det är sant eller inte. När jag gör film sätter jag inte upp scener. Jag spelar in i en bar med riktiga människor. Jag försöker få folk att agera men samtidigt vara sig själva. Mina filmer är så realistiska. It's a great way of doing fiction.