Inom fantasy finns det flera olika underavdelningar. Legoknektsfantasy är en, den skrivs mest av män och beskriver våld och krig. Kvinnliga karaktärer och huvudroller förekommer, men absolut vanligast är manliga karaktärer. En annan kategori är episk fantasy som också i princip skrivs av och om män. George R. R. Martins böcker A song of ice and fire, som ligger i grunden för HBO:s tv-serie Game of thrones, är typisk episk fantasy. De innehåller ofta ett historiskt perspektiv och rymmer stora geografiska områden. Inte sällan beskrivs stora truppförflyttningar, krig och våld. Vanligt är också våldtäkter på kvinnor, illustrationen av maktdominans.

En tredje genre är urban fantasy som utspelar sig i nutid på en fysisk plats som befinner sig i en stad, påhittad eller existerande, i vår värld. I urban fantasy är det frekvent med kvinnor som skriver om kvinnliga hjältar.

– I urban fantasy har kvinnorna en stor roll. Så det är kanske inte en slump att jag har hamnat precis där. Men jag har läst främst mansdominerad fantasy under uppväxten för att det har varit utbudet, och fortfarande är. Men så hittade jag Katharine Kerr vars första bok Silverdolken har en kvinnlig huvudperson och det var som att världen öppnade sig.

Ormes ser en möjlig förklaring till skillnaden mellan urban och episk fantasy så enkel som att när kvinnor skriver blir innehållet automatiskt mer genusmedvetet. Samtidigt skulle hon vilja ha statistiskt underlag för ett sådant antagande. Hon antar att hennes egen bild kan ha blivit skev sedan hon började söka sig till just genusmedvetna författare. Läsningen av genusmedveten fantasy har i alla fall påverkat henne stort som författare.

– I min bok är huvudpersonen en tjej och det var för mig väldigt viktigt. Den är skriven i jag-form för jag vill att även män ska kunna vara i hennes huvud, så som jag har tvingats vara i mäns huvud när jag läst mansdominerad fantasy under hela min uppväxt.

Nene Ormes är inte den enda som söker medvetenhet i sitt yrke och i sin passion. Men för att kunna ta del av det alltmer växande utbudet av kvinnliga författare måste man läsa på engelska, då finns oändligt med titlar. Och i USA diskuteras genusfrågan inom fantasy aktivt vid konvent och i paneler. Stora författare bjuds in att prata om ämnet och många ställs samtidigt till svars varför de inte själva aktivt förändrar den stereotypa könsuppdelningen i sina verk.

Det ligger tyvärr inte bara i författarnas händer. Läsare, förlag och journalister förstärker de traditionella förväntningarna på fantasygenren. Ormes sammanfattar den rådande debatten med författaren Joss Whedon och hans Buffy the vampire slayer. Joss Whedon blev tillfrågad under en intervju ”Varför skriver du om starka kvinnliga karaktärer?” varpå han svarar ”För att ni fortfarande frågar om det”.

– Det är så det ser ut, det diskuteras hela tiden men det rör sig inte framåt hos dem som inte anser att de behöver röra sig framåt. Kvinnor skriver om kvinnor, och män skriver fortfarande om män. Kvinnor förväntas kunna läsa om både män och kvinnor, medan män inte förväntas kunna läsa om kvinnor, säger Nene Ormes, och kommer att tänka på en kongress i Uppsala som hon deltog i. En av de inbjudna hedersgästerna var Joe Abercrombie, som deltog i ett samtal om kvinnors roll inom fantasy. Alla var som vanligt överens om att komplexa karaktärer av blandade kön och sexualiteter är väldigt viktigt för berättelsens djup och trovärdighet, istället för att kvinnan bara är en krydda till övriga karaktärer. En av paneldeltagarna kommenterar att det i Abercrombie senaste bok endast är fyra kvinnliga karaktärer av totalt sjuttiofyra namngivna karaktärer.

– Jag vet, svarade Abercrombie skamset. Jag trodde att jag var en metrosexuell man som naturligt kunde skriva komplexa kvinnoporträtt utan att behöva anstränga mig. Jag har sedan fått inse att så är det inte, jag är medveten om att det är svårt att beskriva kvinnor om man inte tänker på det och det är något jag jobbar på, återberättar Nene Ormes och skrattar uppgivet.

Varför tror du att det är så svårt för män att skriva om kvinnor?

– Det handlar om the other. Att skriva om det andra, att skriva något som inte är en själv. Det är det alla pratar om, att skriva utifrån kvinnor skulle vara som att skriva the other, medan kvinnor inte har några problem med motsatsen. Du skriver en person, sedan har den personen ett kön och det är underordnat personen. För att skriva ett kön som ett kön skulle vara att skriva stereotypt. Och om det stämde skulle ju inte kvinnor kunna skriva om män, och dessutom skulle man inte kunna skriva om utomjordingar, alver eller något annat som man inte är, säger Nene och poängterar att hon istället tror att det finns en tradition som bygger på att män inte ska förstå sig på kvinnor, att kvinnor är komplexa individer och män är enkla.

– Det är ju en myt som är så vansinnigt orättvis mot män också. Jag förstår inte varför man vill hålla kvar vid en så förlegad bild. Förlagen och bokhandlarna strävar också emot eftersom de tänker på försäljningsbiten, vem man riktar sig till och trygghetsfaktorn i att kunna sätta folk i fack.

[email protected]