Anna Lindqvist håller på med det sista på sin avhandling i psykologi på Stockholms universitet. Den handlar om hur personer uppfattar parfymdofter när de inte vet om parfymdofterna klassas som kvinnliga eller manliga parfymer i butiken.

– Jag fick idén av en kompis för länge sen. Hon använde en herrparfym och jag tyckte det var märkligt att den doftade kvinnligt. Jag hade också en kompis som köpte en parfym som hon tyckte doftade gott. När hon kom hem märkte hon att det var en manlig parfym och blev väldigt obekväm i det. Det gjorde att jag började fundera på varför vissa dofter kallas manliga och andra för kvinnliga. Vem avgör vad som är vad, om folk uppenbarligen blandar ihop det?

Innan Anna Lindqvist blev doktorand jobbade hon i forskningsprojekt som var experimentalpsykologiska och som bland annat handlat om hur man kan mäta luktupplevelser. Hon insåg att experimentalpsykologi är ett bra verktyg för att mäta upplevelser av parfymer. Hon började därmed i sin egen forskning utföra liknande studier, fast på parfymer. Resultatet blev tre vetenskapliga artiklar.

– Deltagarna i undersökningarna var alla heterosexuella, något som är väldigt viktigt att påpeka eftersom den allmänna uppfattningen är att lukten är väldigt avgörande i ens partnerval. Man menar då främst heterosexuella personer, vilket man ofta tar för givet att deltagarna i studierna är. I vissa undersökningar har man inte ens frågat deltagarna om deras sexualitet, vilket enligt mig gör att hela studien faller. Jag hade kunnat göra studien på andra typer av sexualiteter men det här var min första studie så jag valde att avgränsa det till heterosexuella försökspersoner, för att kunna se om hypotesen stämmer. Den att män vill ha kvinnliga dofter på sin partner och manliga på sig själva, och omvänt för kvinnor. Det är så snacket går inom parfymbranschen.

Det finns enligt Anna Lindqvist två läger inom luktforskning. Ena falangen hävdar att substanser som kallas feromoner stimulerar attraktion hos den andre parten och anledningen till att vi använder parfymer bygger på idén att man ska förstärka sin könsidentitet i valet av parfym.

– Den andra falangen tycker att det här är bullshit, och jag tillhör väl den. Det är några som ifrågasätter om sådana substanser över huvud taget finns, sedan finns det några som säger att det finns men att de inte har den betydelsen. Jag har valt att inte gå in i diskussionen eftersom jag jobbat med parfymer.

Tolv parfymer valdes ut till experimentet. Fem manliga, sex kvinnliga och en unisex. Hon valde parfymerna utifrån hur de beskrivs i text. Hon ville ha dofter som skilde sig åt så mycket som möjligt. Deltagarna luktade på parfymerna som alla var i likadana glasburkar. Efteråt fick de beskriva hur manlig respektive kvinnlig doften var. Det första Anna Lindqvist kom fram till, vilket man även tidigare kommit fram till, var att det inte finns en grupp kvinnliga och en grupp manliga dofter. Det finns ett spektrum av dem som överlappar varandra. De flesta av försökspersonerna uppfattade alltså parfymerna på mitten av skalan, det vill säga lika manliga som kvinnliga.

Försökspersonerna fick dessutom uppskatta hur gott de tyckte att parfymerna luktade. De få parfymer som skattades som väldigt kvinnliga eller väldigt manliga, uppfattades lukta mindre gott. De parfymer som inte kunde klassas som varken kvinnliga eller manliga uppfattades dofta bäst. Försökspersonerna fick även svara på om de själva ville använda parfymen och om de ville att deras potentiella partner skulle använda den.

– Till frågan om de kan tänka sig att använda parfymen själv respektive om den potentiella partnern ska använda den, tänker man ju att det ska följa enligt teorin att man inte vill att ens partner ska använda samma parfym som en själv, eftersom man vill förstärka könet med manliga respektive kvinnliga dofter och alltså lockas man till det motsatta. Men, den parfym som testpersonerna valde till sig själva, valde de ofta även till sin potentiella partner. Dessutom valde de främst dofter som varken kunde kodas till manliga eller kvinnliga. Resultatet av försöket går alltså helt emot den heteronorma teorin att man attraheras av det som är olikt ens eget kön.

För att möta kritiken hon fick om att parfymen blir mer manlig eller kvinnlig när den blandas med kroppens ursprungliga dofter, utförde Lindqvist en tredje studie. Hon lät deltagarna bära ögonbindlar och lukta på mäns respektive kvinnors parfymdoftande handleder för att avgöra om de uppfattade dofterna mer manliga eller kvinnliga i den formen. Resultatet var detsamma, de kunde inte avgöra ifall det var en kvinna eller en man de doftat på.

– Människor har blivit provocerade av de här resultaten, och så är det ju, när man vänder upp och ner på heteronormativiteten då blir folk väldigt provocerade. Det är då det är så skönt att jag gör experiment, att mina resultat är baserade på hårddata. För det intressanta här är verkligen att det inte går att separera manliga och kvinnliga dofter, och att de här deltagarna vill ha samma dofter på sig själva som på sin potentiella partner. Teorin att könen skulle vara dikotomiserade och att det är det som ligger bakom attraktionen, det motsägs ju då även för heterosexuella personer i och med de här forskningsresultaten.