”I’ll quit being a feminazi the day I can walk home at night without fear.”

Graffitiväggen vid Folkets Park i Malmö brukar vara dränkt i gigantiska tags och skruvade figurer. Men i veckan klottrades den full med spretiga slagord. Allt började förra fredagskvällen.

Pernilla, en bekant till mig, ställer sig vid väggen och tar upp sprayburken. Hon har precis kommit ur ett långt förhållande präglat av misshandel. Gatukonst har blivit ett sätt för henne att bearbeta traumat.

Efter en stund kommer en man fram till Pernilla. Han kräver att få låna hennes pennor. När hon säger nej blir han hotfull:

”Vad är det med dig kvinna?”. ”Sug min kuk”. ”Ska jag slå in pannbenet på dig?”.

Mannen och flera av hans kompisar misshandlar Pernilla. De sparkar och slår henne medan hon ropar på hjälp. Flera personer går förbi utan att gripa in. Till slut drar gänget därifrån. Någon hjälper Pernilla att ringa polisen.

Hur reagerar en på nåt sånt här? Att låta hatet vinna hade varit väntat. Förakta mänskligheten. Låsa in sig på sin kammare. Trolla Flashback sönder och samman.

Det gör inte Pernilla. Hon bestämmer sig för att ta väggen tillbaka. Ber på sociala medier om hjälp att slutföra sin illustration. Ordet sprids. I veckan har målningen vuxit under rubriken ”utrymme för de som identifierar sig som kvinnor”.

Jag tänker på nåt en kollega sa för ett tag sen. ”Feminister umgås bara i sin lilla bubbla. Ni håller varandra om ryggen, hör aldrig en åsikt som skiljer sig från er egen”. Snubben har delvis rätt. Men är det så konstigt då? Jag skulle aldrig orka föra kampen själv. Om jag inte hade folk som supportade och förstod skulle hatet svämma över.

Pernilla vände det fruktansvärda till nåt konstruktivt. Det är så starkt att jag baxnar. Och hon hade aldrig kunnat göra det ensam.

Okej att vi kanske hänger i en bräcklig liten bubbla. Men om den spricker går jag fan sönder jag med.