Bam! Det var som en knytnäve mot tinningen och en smekning över kinden på en och samma gång.

Jag satt på jobbet häromveckan när rapparen Angel Haze’s cover på Same love dundrade in i öronen. Kontorslandskapet blev en dimma. Och jag brydde mig inte ens om att stryka bort vattnet som vällde ut ur ögonvrån.

Du har säkert hört originalet av Same love. Macklemores låt från förra hösten, till stöd för homosexuellas rätt att gifta sig. Första gången hiphop på temat hbtq blev en smashhit. I Angel Haze’s strupe blir Same love en brutal skildring utan förskönande filter. Om hur hennes mamma sa att hon skulle brinna i helvetet. Om hur hon som tonåring förnekade sina känslor för omgivningens skull. Om hur hon har lärt sig att våga.

Att älska hiphop och vara queer är ibland en tuff ekvation.

Det är kanske överdrivet att kalla genren homofobisk – men förakt mot hbtq-personer har sällan sopats under mattan i hiphopkulturen.

1991 sjöng Ice Cube No vaseline, tio år senare rappade Eminem om gayhat i Criminal, i dag har frasen ”no homo” blivit ett signum hos bland andra Lil’ Wayne. För att inte tala om svenske Ken Ring, som de senaste dagarna i sociala medier kritiserats för sitt homoförakt.

Men Angel Haze slåss inte ensam. En ny, queer våg väller in i över hiphopkulturen. Frank Ocean, Azealia Banks, Brooke Candy, Mykki Blanco och Stockholmsrapparen Silvana Imam är några som omformar hiphopens ansikte.

Jag sätter Angel Haze’s version av Same love på repeat. Och tänker att det är såhär låten borde ha gjorts från början. En queerpersons smärtsamma men ändå hoppsprängda historia. I stället för en straight killes mysperspektiv.

Nu hoppas jag att fler får mod att göra en Angel Haze. Skriva låtar som både slår mig till marken och lyfter upp mig. Som visar att det går att vara kär i både hiphop och i alla kön.

För ingen ska behöva välja.