Åh du heliga moder. Du som bär på en fin ”perfekt” mage. Föder ett ”perfekt” barn in i en heterosexuell familj. Du kvinna med den putande magen som numera tillhör dem alla förväntas tycka om när olika händer klappar, stryker på din mage och undrar om det blir en han eller en hon. Här finns inte utrymme för misströstan. När du fullföljt din plikt och blivit gravid återstår det bara att hänge dig åt detta underverk. Överlycklig ska du känna dig när barnet tittar fram efter en förlossning. Under graviditeten och efter att knyttet väl äntrat denna värld förväntas du äta och leva rätt. Inte tänka tanken över att känna dig fängslad eller invaderad. Du ska vara disciplinerad – planera och sortera. Ett enda snedsteg och du blir korsfäst.

Sedan finns de kvinnor med putande magar som inte får klappar och glädjande menande blickar. De som utmanar det heliga moderskapet så pass att de själva inte vågar visa sig offentligt. De utmanar det genom att ha det svårt. De lever i ett helvete. Detta på grund av samhällets förakt. De är mödrar samt blivande mödrar. De lever i missbruk.

”Normala” kvinnor blir hyllade till skyarna över växande magar. De kan sola sig i en förväntad glans som de själva inte har skapat och som många mår dåligt av. Detta samtidigt som missbrukande gravida kvinnor och mödrar gömmer sig för skammens blickar. De gömmer sig så att inte samhället ska ta deras barn direkt när de föds, eller ta dem framför ögonen efter år av ensamhet och kamp för att göra det bästa för sitt barn – trots ett pågående missbruk.

Kvinnorna vill inget hellre än att upphöra med missbruket. Men rädslan för de instanser som står till förfogande för människor i deras situation är för stark. Missbrukande kvinnor står generellt sett inte högt på samhällskalan. Har kvinnan dessutom knarkat eller supit bort sitt barn, då ska hon skämmas. Skäms på dig kvinna. För hur kunde hon? Hon måste ju vara helt känslokall. En kvinna som ”väljer” att bli gravid när hon missbrukar. En kvinna som burit ett barn i magen. Hur kan hon vara så egoistisk att hon fortsätter att missbruka? Nä, de skulle inte ens fått blivit gravida.

Dessa kommentarer och framför allt tankar är väldigt vanliga. Det vet de kvinnor som lever i missbruk och är gravida. Samt de som redan har barn.

Är du kvinna och missbrukare har du diskvalificerat dig från det heliga moderskapet. Det har däremot inte männen som lever i missbruk. Till dem sägs det ofta ”skaffa dig en ”ren” kvinna och se till att ni får en knodd”. Någon som kan hålla dig i styr”.

Synen på föräldraskap skiljer sig beroende på om du är kvinna eller man. Så ser det ut. Ingen slinker undan det nålsögat. Men kvinnor som lever i missbruk ska inte, får inte bli gravida. Sedan hur de har blivit det spelar ingen roll. Våldtäkt, prostitution, eller rent av ett skönt respektfullt samlag. Inget spelar någon roll. För missbrukande kvinnor gäller en sak. Håll ihop benen du orena kvinna.

Detta synsätt ligger helt i linje med patriarkatets normaliserande könsroller som är vårt samhälle. Den piskan viner hårdast mot ”ansvarslösa” kvinnor. Mot de kvinnor som är fast i helvetets sjukdom – missbruket. Medan vårt demokratiska land arbetar flitigt med att bomma igen behandlingsinstanser för kvinnor med missbruk och våldsutsatthet drar sig fler och fler missbrukande gravida kvinnor in i ensamhet med skammen som närmsta vän. Det krävs stenhård disciplin för att orka leva ett sådant liv, orka finna ljusglimtar i tillvaron.

Att bli kvitt ett missbruk kräver hopp om att ett annat liv är möjligt. Det kräver stöttning för att stärka sitt egenvärde. Att få känna känslan av att du är värd ett annat liv.

Kvinnor i missbruk har alla möjligheter i världen att bli kvitt missbruket och ta hand om ett barn. Men då måste de känna trygghet. De måste våga söka hjälp utan att vara livrädda för att barnet ska tas ifrån dem. Då krävs det från samhällets sida social acceptans. Inte skambelagd social censur. Däri har vi alla ett ansvar att tala om och problematisera det heliga moderskapet – som i grund och botten är en myt. En myt som måste upphöra å det snaraste.