I september detta år är det dags för det svenska folket rösta. Nu är tiden då de olika partiernas valfläsk kommer att explodera. Löften om ditten och datten kommer att kombineras med skojfriska partiledare i tv-rutor och i tidningar. Ju folkligare desto bättre.

Samtidigt som denna charad utspelas ser vi ett Sverige i gungning. Och det har gungat länge nu. Det fascistiska och rasistiska partiet Sverigedemokraterna har naglat sig fast och är numera ett riksdagsparti att räkna med. Många är vi som vill skicka dem ut ur riksdagen. Något som knappast kommer att ske inom en överskådlig framtid. Men oavsett om det sker eller inte så har basen för dess politik redan lagts. I slutändan handlar det om en grundsyn – framför allt på ickeeuropeer.

Ingen har vänt upp och ner på och krossat den europeiska självbilden bättre än den palestinska professorn i engelskspråkig litteratur, Edward W Said. I boken Orientalism förklarar han på ett historiskt plan Europas syn på Orienten – ett begrepp som för övrigt europeerna själva skapat, till sin egen fördel. Och den är skrämmande aktuell även idag.

Så här lyder ett citat : ”…Västerlandet är aktören, Orienten den passiva motspelaren. Västerlandet är betraktaren, domaren och juryn angående allt som rör orientalernas och Orientens beteende...”

Än idag, i jakten på råvaror och kontroll över marknad, skapar ”vi” krig och fattigdom. ”Våra” förklaringar till detta lyder, då som nu, att ”de andra”, det vill säga Orienten, är ocivilserade vildar, som inte förstår sitt eget bästa.

Ett typiskt exempel på det är vad som har hänt och händer i Irak. På ickesanna grunder ockuperades Irak och parollen då som nu var att lära dem demokrati. Folket tvingas på flykt och kommer hit. Här fortsätter de att behandlas som ocivilserade. Som de där ”andra” som dessutom ska vara oerhört tacksamma över att ens få existera här.

Oavsett om du född i Sverige, men med ickeeuropeiska rötter, invandrad eller adopterad så betraktas du som ”den andre”, som alltid har ett extra vakande öga över sig. Inom den feministiska och antirasistiska kampen existerar självklart samma strukturer. Västvärldens självklara rätt till tolkningsföretröde gör sig ständigt påmind. Och SD, som det rasistiska parti de är, vinner självklart mark när behovet av makt och den avhumaniserade synen på ickeerupeer fortfarande är en del av svensk politik.

Och som sagt, nu är det valår. Tävlingen om vem som tar starkast avstånd från SD har redan börjat. Men oavsett om partiet åker ut ur riksdagen, vilket självklart vore en stor demokratisk seger i sig, så skrämmer det mig att Edward W Saids citat ändå kommer att vara lika mycket verklighet.