Mohammad Sabor sitter vid ett litet tehus vid flodstranden i byn Rainda i Bagerhat, sydvästra Bangladesh. Han är blind, bär mörka solglasögon och minns tydligt den natt 2007 då cyklonen Sidr drog in över byn.

– Sidr kom klockan elva på natten, säger han. Jag var i mitt hus och såg vattnet komma. Jag kände hur något slog emot mina ögon, men jag vet inte vad det var. Sen flöt jag iväg. Min fru försökte hålla fast vårt barn men hon tappade det och nästa dag hittade vi honom död.

Familjen fick hjälp av en bangladeshisk hjälporganisation att bygga ett nytt hus, men när Mohammads fru förstod att maken blivit blind sålde hon huset och lämnade honom. Nu lever han på det grannar ger honom: lite ris och grönsaker, en kopp te, några småslantar.

Anwar Hossain, en annan man i Rainda, minns också cyklonen.

– Vi kunde inte förstå att vattnet kunde nå sådana höjder, utbrister han.

– Allt flöt iväg och folk simmade för att rädda sina liv. De som bor här är beroende av fiske men de förlorade allt: nät, båtar, allt! Och de kunde inte hitta det sedan. Det var till och med svårt att hitta mat. Vi som fiskar eller arbetar befinner oss längst ner och vi är skuldsatta allihop. Men på något sätt överlever vi.

Två år efter Sidr kom cyklonen Aila. Inte lika stark, men å andra sidan lade den byn under vatten och förstörde grödorna. Olika hjälporganisationer dök upp i trakten för att bistå människorna där. De delade ut hybridfrön och åkte därifrån.

– Ni ser ju grödorna där, säger en av männen och pekar. De är mycket högre än vad våra naturliga, inhemska grödor brukar vara.

I byn Gabora i Munshigonj förlorade Shairob Bibi sin dotter och två barnbarn i cyklonen.

– Jag försökte leta efter dem men fann bara en död kropp, säger hon där hon står framför oss i solen.

När tårarna tränger fram torkar hon sig i ögonen med en snibb av sin sari.

– Min man är för svag för att arbeta men jag har en son som ger mig lite pengar ibland. Jag har sett stormar förut men inte någon som Aila.

Allt i Gabora var förstört när Aila drog vidare norrut. Inte ett hus fanns kvar, boskapen hade drunknat och 56 döda kroppar samlades in, även om byinvånarna tror att det verkliga antalet döda var många fler. De som överlevde och lyckades bygga upp sina hus bor fortfarande kvar, de som inte lyckades bygga upp husen igen bor också kvar, men ute, på marken, nästan fyra år senare.

– Vi är omringade av vatten och oroliga för våra liv, säger Abdul Khaled, en äldre man i byn. Om fördämningen är stark kan vi kanske klara oss och om sötvattnet var mindre salt skulle allt vara bättre.

Han pekar ut över flodbankerna av lera runt oss, mot de lägre liggande områden nedanför dem som är fyllda av vatten.

– Där odlade vi ris och grönsaker förut. Innan Aila. Nu kan vi inte odla någonting. Vi måste köpa grönsaker utifrån, om vi har pengar, och vi har inte sötvatten så det räcker eftersom det blev salt efter orkanen.

Om inte utsläppen av växthusgaser reduceras omedelbart och mycket radikalt kommer en yta i Bangladesh som just nu härbärgerar 20–30 miljoner människor att ligga under vatten ungefär år 2050. Vart ska de människorna ta vägen? De själva vet inte. Vad de däremot vet – utan att ha läst några forskningsrapporter – är att årstidscyklerna ändrats och att cyklonerna nuförtiden är mer oberäkneliga än vad de var förr. De vet att saltvatten tränger in i jorden och förstör deras grödor och dricksvatten, att vintrarna är kallare och att somrarna är hetare. Just de effekter som alla seriösa forskningsrapporter pekar på.

– Allt ser annorlunda ut nu, säger bonden Azgor Ali.

– Solen tycks hetare och periodvis är det kallare än vad jag kan minnas.

Också fiskaren Mostafa Howlader har noterat förändringarna i klimatet.

– Vattennivån är högre och saltmängden i vattnet har ökat, säger han. Dessutom har en del fisksorter, som hilsa till exempel, blivit ovanliga.

Många av människorna jag träffar under resan i sydvästra Bangladesh vet inte vad förändringarna beror på. Någon skrattar förläget när jag frågar och säger att ”bara Allah vet”, någon annan rycker på axlarna. Andra har hört att det beror på utsläpp, främst i ”den rika delen av världen”. De flesta har inte tid att fundera över saken eftersom nästan all vaken tid går åt till att försöka överleva.

Vi, i den så kallade ”utvecklade” delen av världen, vet däremot. År 2007 var koldioxidutsläppen per invånare i Bangladesh 0,27 ton medan de i Sverige var 5,38 ton, i Tyskland 9,57 och i USA 19,4 ton. Ett lågstadiebarn kan googla sig fram till det på några minuter.

På en del håll i Bangladesh, och hos en del grupper, finns dock en medvetenhet om problemen, och klimatfrågan har lagts till agendan. Hösten 2011 anordnade bondeorganisationen Bangladesh Krishok Federation, BKF, en klimatkaravan. Under två höstveckor reste företrädare för klimat-, miljö- och bonderörelser i södra Asien, Australien, och en del europeiska länder runt i hela Bangladesh och diskuterade klimatfrågor, utbytte erfarenheter och höll seminarier. Strategier för att på folklig nivå möta hotet utarbetades.

I Khulna i sydväst slog karavanen läger hos Naon, en eko-odlare utanför staden. I familjens trädgård finns dammar för fisk och ekologiska grönsaker, örter och baljväxter trängs med varandra på vallar ovanför. Mangoträd, kokos- och dadelpalmer skuggar den lilla gården där fem kor betar, kor vars spillning först används i den lokala biogasanläggning familjen installerat och sedan som gödsel och fiskfoder.

– Med vår ekologiska odling utan konstgödsel kan vi använda djurspillningen både till att gödsla med och till att producera gas för matlagning, säger Naon en kväll när vi diskuterar frågan i familjens trädgård.

– Det spar träd och det är rent. Jag tog del i BKF:s klimatkaravan och nu försöker jag dela med mig av mina erfarenheter till andra.

Badrul Alam, ordförande i BKF, säger att han hoppas att familjens exempel ska visa vägen framåt.

– På intern nivå har vi sagt att småskaligt jordbruk är lösningen på klimatförändringarna och nu är det dags för oss att visa det i praktiken. En enda familj har kanske inte råd med en gasanläggning, men små kooperativ kan ha det. Då måste vi försöka skapa sådana på något sätt även om vi inte har en tradition av det i landet. Och eftersom klimatkaravanen var så framgångsrik går vi vidare: om ett och ett halvt år har vi en ny, regional klimatkaravan. Från Bangladesh, genom Indien och upp till Nepal.

Locos, en lokal, småskalig organisation i trakten, är inne på samma linje. Bland annat samlar de lokala frösorter som de sedan distribuerar till bönder i området. De är helt emot hybridfrön och kemiska bekämpningsmedel.

– Om vi använder lokala frösorter kan grödorna lättare anpassa sig efter de situationer som uppstår, det kan de inte med hybridfrön, säger organisationens ordförande.

– Det är ett sätt att möta klimatförändringarna.

Organisationen har också ordnat en lokal frömässa, lärt upp ”frivilligbrigader” hur de ska agera vid cykloner och arbetar med projekt för rent vatten.

När Köpenhamn och Doha misslyckats och de länder som orsakar den största delen av utsläppen sviker och vägrar ta sitt ansvar, återstår inget annat än lokal mobilisering och egna strategier. Men bitterheten skymtar ändå där emellanåt.

– Hur kan du fråga oss hur vi ska möta klimathoten! utbrister Shipra Rani, ordförande i den kvinnliga bondeorganisationen Bangladesh Kisani Sabha.

– Är det rätt att de som drabbas ska hitta lösningen?