Är man hjärtbarnsförälder i detta land kan man känna sig tacksam för svensk sjukvård. Av det tusental barn som varje år föds med hjärtfel i Sverige så räddas majoriteten. Så var det inte för några få decennier sedan. Och så är det fortfarande inte i många andra länder. Trots att kirurgerna är lika duktiga i Bosnien som i Sverige dör många av barnen där på grund av att vården före och efter operationerna inte fungerar.

Men den svenska hjärtbarnvården svävar i fara och barnhjärtkirurgin, som centraliserats till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg och universitetssjukhuset i Lund, är under hård press. Verksamheterna fungerar i stor utsträckning på grund av vårdpersonalens personliga insatser och forskningen finansieras till stor del med privata donationer snarare än med offentliga medel. Hur rimligt är det i ett välfärdssamhälle?

Den här vintern har varit en rysare för landets alla hjärtbarnsfamiljer. Få har väl missat mediernas rapporteringar om förhandlingarna kring sjuksköterskornas arbetsvillkor på Lunds universitetssjukhus? I början av året sa majoriteten av sjuksköterskorna på barnintensivvårdsavdelningen upp sig i protest mot försämrat avtal gällande arbetsvillkoren. Massuppsägningen riskerade att tillintetgöra hela landets hjärtbarnvård eftersom den skulle påverka huruvida Region Skåne kan få förnyat riksuppdrag för barnhjärtkirurgi. Först efter bitter strid räddades avtalet, i sista sekund.

Men problemen kvarstår. Resurserna är fortfarande knappa i barnhjärtvården, vilket både personal och patienter med anhöriga kan vittna om. Planerade operationer skjuts regelmässigt upp tills de får akut status, med allt vad det innebär för patientsäkerheten, barnens mående liksom de anhörigas oro och svårigheter med att vårda ett barn vars tillstånd försämras allt mer innan operation blir av.

På landets olika hjärtbarnsforum kan man nästan dagligen läsa om hur inställda operationer, personal- och platsbrist, marginella resurser för klinikernas lokalvård och så vidare påverkar de hjärtsjuka barnen och deras familjer. Vad är det om inte en skamfläck i svensk vårdhistoria?

Det är bevisligen omöjligt att bedriva lyckad barnhjärtkirurgi utan kompetent personal i hela vårdkedjan. Och det borde vara en självklarhet för alla, men icke. Politikerna Ulla Stålberg, Moderaternas ordförande i Lund och Eric Hammarbro, socialdemokratisk ersättare i vård- och omsorgsnämnden i Lund, vittnade om motsatsen i början av mars i ett kommentarsfält på Facebook: ”Med risk för att bli påhoppad vill jag hävda att sköterskorna är den grupp i samhället, tillsammans med lärarna, som överskattar sin egen roll å det grövsta” skrev Eric Hammarbro (S) varpå Ulla Stålberg (M) svarade: ”Ja, man väljer själv och man ansvarar knappast för liv och död som nybliven sköterska; i alla fall inte dem jag känner!”.

De tvingades förvisso att ta tillbaka sina ord, men barnsjukhusens kalla verklighet vittnar om att de inte är ensamma om sina åsikter. Resurserna saknas där de behövs som mest. Vi ska inte bara vara tacksamma, vi ska också ställa krav.