Blåljusen skulle knappast dröja. Massprotester skulle rasa (vi minns ju kampen för radioeken), löpsedlarna fyllas och de rättsliga påföljderna bli dyra.

Fast ovan tecknade scenario skulle aldrig ske i huvudstaden, annat än som tankeexperiment. I övriga delar av landet däremot stannar våldet mot människors livsmiljöer och naturen tyvärr inte vid idéer eller ens för miljöbalken. I denna stund står Sverige inför en gruvboom som allt oftare liknas vid ett globalt organiserat övergrepp på den svenska naturen.

Verkligheten är den att bortom städernas neonupplysta himlavalv går maskinerna dygnet runt. På landsbygden och i det som återstår av vildmarken spelar det ingen roll om naturen är skyddad på grund av nyckelbiotoper och rödlistade arter.

Här ekar ljudet från motorsågar, grävskopor och dynamit oavsett. Här är inget heligt och allt som kan ska exploateras. Inte ens vattendrag och bebyggelse hindrar bergmästaren från att ge tillstånd.

Ibland samarbetar gruv- och skogsbolagen. Det har vi som bor runt Storsjön utanför Sandviken fått erfara under våren. Alldeles innan Bergsstaten nu i dagarna ska ta beslut om Wiking Minerals ansökan för bearbetningskoncession i området har Bergvik Skog skövlat rent på den tilltänkta platsen för gruvan.

Eftersom kommun och länsstyrelse ännu inte gjort någon tillsyn och yttrat sig om områdets naturvärden ökar företagets chanser att få sin ansökan beviljad efter avverkningen. För vilka skyddsvärden återstår på kalhygget?

Vi har också bittert fått lära att man inte kan överklaga hänsynslös skövling. Man kan tydligen skövla hur man vill om Skogsstyrelsen inte gett exakta direktiv om vilka träd som ska sparas och så vidare inom sex veckor från att ansökan om avverkning kommit in.

Sådana direktiv ges i princip aldrig, eller vid mycket enstaka tillfällen. Därmed är inte något kalhygge olagligt i Eskil Erlandssons Sverige, samtidigt som de flesta egentligen är det.

På andra orter har gruvverksamheter tillåtits nära – eller inom – skyddade områden på grund av att berörda tillsynsmyndigheter inte yttrat sig; att inga riksintressen anses beröras; att gruvan inte bedöms orsaka någon betydande skada för omgivningen och så vidare.

Eller som i Svärtträskgruvan i Storuman och Blaikengruvan i Sorsele, där gruvbolagen Scan Mining och Lappland Goldminers Sorsele AB, gick i konkurs och i dag inte kan betala kostnaderna för efterbehandling av det miljöfarliga avfallet. Efter en dyr rättsprocess återstår inga andra alternativ än att sanera med skattemedel.

Lokalbefolkningar, ungdoms- och sameorganisationer, turismföretag, natur- och friluftsföreningar har på allvar börjat ifrågasätta om några tillfälliga arbetstillfällen (för det är just det gruvor handlar om) är värt priset av förstörda livsförutsättningar för generationer framöver.

Ur Ojnareskogens mylla växte gräsrötterna starka här om året. Den rikstäckande föreningen Urbergsgruppen föddes och redan består den av flera lokalgrupper som kämpar mot företagens övergrepp på människor och miljö. Det var länge sedan folk gick samman och organiserade sig så brett, med folk från alla regioner, klasser, åldrar och ursprung.

Den 20 april demonstrerades det i landets alla hörn och fler protester är att vänta. Den här kampen har bara börjat.