I dag uppmärksammas pressfrihetens dag världen över. Fallet Dawit Isaak är åter på agendan genom utställningar och kampanjer. I dag ger Kurdo Baksi ut en specialtidning om Isaak där de medverkande deltar gratis. Alla riksdagsledamöter ska få tidningen.

Men Isaak är inte ensam om att vara oskyldigt fängslad. I hela världen sitter 232 journalister i fängelse, enligt Committee to Protect Journalists. Värst är det i Turkiet (49), Iran (45), Kina (32) och Eritrea (28).

Under de gångna tio veckorna har Frias kultursidor uppmärksammat en fängslad journalist varje vecka. Inte för att förringa de ansträngningar som görs för Dawit Isaak, utan i solidaritet med andra fångar och för att visa att kampen för det fria ordet behöver föras överallt. Problemet är inte isolerat till enskilda regimer, inte heller till diktaturer.

Det finns många fall som inte har fått rum. Som Allesandro Sallusti, chefredaktör på italienska högertidningen Il Giornale. 2007 lät han publicera en anonym artikel som förespråkade dödsstraff för en domare som tillät en 13-årig flicka att göra abort. Åsikten ska fördömas, men att en publicist döms till 14 månaders fängelse för förtal sänder ut farliga signaler till pressen och kan leda till självcensur. Nästa gång kan det drabba en vänsterjournalist.

En aspekt som ofta glöms bort när vi talar om press- och yttrandefrihet är gränsdragningen mellan ”riktiga” journalister och bloggare och mellan journalistik och aktivism. Som fallet med den svenska medborgaren Joaquín Perez Becerra visar tycks försvaret för yttrandefriheten vara villkorat. Att vara politiskt engagerad och skriva för en nättidning ses inte som riktig journalistik. ”Vi prioriterar fall där journalisterna är att betrakta som professionella”, skrev Reportrar utan gränser som svar på journalisten Dick Emanuelssons kritik att Perez Becerras fall ignoreras i Sverige.

I många länder är journalister också engagerade i mänskliga rättigheter, miljöfrågor eller nationella frigörelseprojekt. Hur kan RUG försvara aktivister som Mam Sonando eller Liu Xiaobo, men inte Joaquín Perez Becerra?

De dubbla måttstockarna är livsfarliga. Blir man inte omfamnad av journalistorganisationer är det svårt att få uppmärksamhet och därmed en chans att bli frigiven. Det får vi inte glömma när vi i dag tänker på Dawit Isaak.