Hur ska man egentligen tolka denna typ av berättelser?

– Det man som etnolog kan säga är att det finns en del berättelser där bovar framställs som folkliga hjältar som liksom är mot överheten. Den rollen delar de med flera andra gestalter och upptågsmakare i det folkliga berättandet.

– Det kan tyckas lite paradoxalt att tjuvar, och även mördare, hyllas i folkligt berättande. I USA under 1920- och 30-talen kom flera brottslingar att hyllas som hjältar, och det kan man nog bara förstå i sammanhanget av det samhälle som dessa människor verkade i. Det var ju i efterdyningarna av den ekonomiska depressionen, och en tid av sociala spänningar, stora klasskillnader och utbredd fattigdom, där många människor var desperata.

– I Sverige hade vi ju Hjert och Tector, två kända bovar från 1870-talet, om vilka det sas att de inte stal från de fattiga utan bara från de rika. De blev också som folkliga hjältar. Fast det slutade lite illa, de blev halshuggna båda två.

– Det finns sådana berättartraditioner helt enkelt, där brottslingar framställs som hjältar som står emot något som uppfattas som en repressiv och orättvis överhet.

Då finns det alltså ett samband mellan denna typ av berättelser och svåra tider?

– Det finns ett samband, men sådana historier hittar man nog lite från och till i samhället. Hos olika grupper också. Men under vissa tider i historien kan vi se att de utkristalliserat sig.

Vad betyder dessa legender för människor?

– Det är svårt att svara på. Man kan tänka sig att berättelserna pekar ut orättvisor i samhället. De blir på något sätt ideologiska. Berättelserna handlar också ofta om gestalter som bryter mot normer och regler. Det räcker ofta för att vi ska underhållas av dem och tycka att de är spännande. Det gäller inte bara berättelser om brottslingar, utan också mer humoristiska berättartraditioner, som historier om Bellman från 1800-talet.

– De komiska berättelserna är egentligen tydligare i detta avseende. Bellman är en folklig figur som hela tiden lurar kungen, Gustav III. Bellman är smart och slängd i käften och plockar liksom ner överheten. I historier från 1800-talet handlar det ofta om kroppsfunktioner. Kungen ramlar i en hög med bajs och då blir kungen löjlig och rolig. De är oerhört politiska på ett sätt. De visar ett upp- och nedvänt samhälle.

Lever dessa typer av berättelser och berättarformer kvar i dag?

– Det är en bra fråga, jag undrar det. I alla fall har jag svårt att se det. Vi hyllar ju inte brott på det sättet i dag, åtminstone inte i Sverige. Jag tror att det har mycket att göra med att vi lever i ett samhälle som vi känner att vi är en del av på ett sätt som man inte gjorde tidigare. Välfärdssamhället bygger ju på tanken om solidaritet och att alla drar sitt strå till stacken. En brottsling som utmanar det blir knappast sedd som en hjälte, snarare ett hot som stjäl av våra gemensamma resurser. Men det finns säkert undantag.

– Men de som kunde bli hjältar för 150 år sedan, som polismördare, är ju helt otänkbara som hjältar i dag. De skulle bara framstå som obehagliga och vi skulle nog tala om dem i termer av ondska snarare än hjältemod. Men det kan se annorlunda ut i olika länder. I en repressiv stat kan nog vissa brottslingar framstå som hjältar.