Krönika

I Jemen är den gyllene regeln att alltid vara beredd på att vad som helst kan hända. Vanligtvis har det dock inte inkluderat att din hemby, en av de fredligaste och vackraste platserna i landet, ska bombas. Platsens frid invaggar dig i tron att ingen utomstående någonsin har hört talas om den, och tanken att den om natten skulle bombas av USA:s drönare framstår som absurd.

Men när mina två mobiltelefoner började ringa härom natten var det just det som hade hänt. Bybor ringde för att berätta och fråga om en attack som just ägt rum. Den riktades mot en man som heter Hamed al-Mase Meftah, också känd som Hammed al-Radmi – ett namn jag aldrig hört eftersom jag de senaste åren bara gjort korta besök i min hemby.

Jag blev förbluffad, både av själva drönarattacken och av det faktum att någon i Wessab, misärens huvudstad i Jemen med dess vackra berg som ingen utomstående känner, hade kontakter med al-Qaida på den arabiska halvön. Attacken mot Wessab var den första på över tre månader och den första någonsin i hela Dhammar-provinsen, som Wessab är en del av. Uppehållet gladde mig. Men nu verkar det som att USA:s drönarattacker återupptagits – den här gången i min egen by. Vi brukade se drönarattackerna som ett lokalt problem, nu känns ingen del av Jemen säkert.

Bybor som inte visste att al-Radmi var knuten till al-Qaida är nu upprörda över att de befann sig i hans närhet och kunde ha dödats med honom. Hade de känt till att han var en måltavla hade de inte låtit honom stanna i byn till att börja med. Framför allt undrar de över hans dagliga besök hos säkerhetstjänsten och de lokala myndigheterna, och varför regeringen hjälpte honom att öka sitt inflytande i byn under flera år.

Om lagen inte tillämpas några minuter från polisstationen, hur ska människor kunna lita på rätttvisan och regeringen? Om al-Radmi var en måltavla hade det varit lätt att gripa honom. Han var inte någon undflyende person som gömde sig bortom statens räckvidd. Han bodde några timmar från Sanaa och mindre än en kilometer från de lokala myndigheternas högkvarter. Han rapporteras ha befunnit sig i sällskap med en regeringstjänsteman när attacken ägde rum, efter att ha återvänt från ett område där de medlat i en social konflikt. Men istället för att gripa honom har drönarna satt skräck i en hel by med tusentals av Jemens mest moderna invånare.

I stunder som dessa är det frestande att dra slutsatsen att USA inte har något intresse av ett väl avvägt svar på terrorismen. Det är svårt att inte tänka att det inte spelar någon roll för dem om de terroriserar (och radikaliserar) hela befolkningar när de stryker ännu ett namn från sin ”dödslista”. Det är också oklart vad min egen regerings roll i det här dödandet var. Kände jemenitiska makthavare till attacken i förväg och lät den ske i tysthet, eller skyndade de sig att ta på sig en del av ansvaret för att skydda USA? Båda alternativen är problematiska.

Al-Radmi dödades tillsammans med fyra andra män i sin bil. I Washington kommer beslutsfattarna att lägga operationen till listan av framgångar genom att jämföra antalet dödade med antalet måltavlor. Men verkligheten är mycket värre.

I ett område som Wessab där det saknas skolor, sjukhus och asfalterade vägar, där fattigdomen är utbredd men brottslighet nästan inte existerar – där bekämpas terrorismen inte bäst från ovan utan genom att bygga sjukhus så att inte kvinnor måste dö varje dag på grund av bristfällig vård. Med andra ord: genom en anständig regering som ser till medborgarnas behov istället för att bygga allianser med terrorister.

Jag har vänner och familj i Wessab som jag besöker regelbundet. Det känns nu mindre lockande. Drönare svävar över vägarna som leder till min by och många andra byar i Jemen och de får dig att spana oroligt mot skyn.

Drönare har en enorm psykologisk effekt på de som lever i deras skugga. Bybor säger att drönare cirkulerade över Wessab i tre dagar innan de slog till. Det olycksbådande surret terroriserar samhällen. Var ska de slå till? Står jag på tur? Det är frågor som de som växer upp i dag ställer sig. De ”oavsiktliga skador” som drönarna orsakar kan inte bara räknas i lik. Drönare traumatiserar en generation och alienerar jemeniter från såväl väst som centralregeringen.

En överväldigande majoritet av jemeniterna stödjer inte al-Qaida. Men i dag fruktar jag att återvända till min egen by, eftersom byborna känner mig som någon som tror på amerikanska värderingar och som har lämnat byn genom generösa amerikanska stipendier. Vem det än var som tryckte på knappen tusentals mil bort så tog denna person också död på alla mina ansträngningar mot terrorismen, som informell ambassadör för USA i ett område som de flesta amerikanska tjänstemän inte ens kan peka ut på en karta. Än värre är att de har fått al-Radmi att se ut som en hjälte.

USA fortsätter att leka med elden genom sin tanklösa och trubbiga kontraterrorism i Jemen. Samtidigt som de gräver gravar för personer som al-Radmi gräver de en ännu djupare grav för tanken på fred mellan Jemen och amerikanska värderingar. Den ena handen – USAID – håller workshops för jemeniter om rättsstatens principer, samtidigt som den andra – drönarna – dödar dem utanför lagen.