Chávez gärning censureras av pressen både i Venezuela och utomlands sedan 1998. Han tog över ett land i ruiner, med 49 procent fattigdom och 16,32 procent i extrem fattigdom. Med våld, korruption och strukturella brister där 5 procent av människorna ägde 65 procent av marken. Hög inflation som nått 103,24 procent 1996 och där 16 procent led av arbetslöshet. Allt importerades med pengar från de låga inkomsterna av en oljeindustri som var kontrollerad av amerikanerna. Ett land där kvinnor inte hade någon verklig politisk representation och där ursprungsbefolkningen inte hade det lätt, då mänskliga rättigheter inte existerade som de gör i dag.

Chávez föreslog en fredlig nybyggnation av republiken och i samband med detta började attackerna mot honom. Det är inte svårt att dra slutsatsen att målet är att misskreditera honom och med detta undvika fler fredliga och demokratiska revolutioner. Mot denna sorts demokrati finns inga andra sätt att kämpa än med vanära och våld.

I Venezuela pågår en ständig kampanj och ett icke-samarbete från högersektorer. De har utfört en näringslivsstrejk, ekonomiskt sabotage, använt sig av legosoldater och även utfört en militärkupp. Medierna låg länge i händerna på en icke-demokratisk opposition. Ändå blev regeringen av med analfabetismen, extrem fattigdom besegrades, de skapade massiva utbildnings- och hälsosystem, hundratusentals hushåll byggdes för de fattiga, oljeindustrin och den venezuelanska suveräniteten räddades. Den ekonomiska BNP-tillväxten har legat på 4,2 procent respektive 5,5 procent de senaste två åren. Läget är bra och det finns stabilitet, även om inflationen fortfarande är hög, 20,1 procent.

Chávez humanistiska idéer förändrade militärerna, de är nu respektfulla och väldigt nära de civila. Under Chávez ledarskap har landet utvecklats inom teknologi, industri, infrastruktur, samt i kultur och sport. Samtidigt som ekonomin diversifierats. Internationella relationer har också diversifierats. På Chávez initiativ skapades olika integrationsorgan. Chávez insatser för fred är kända av många ledare, till och med FN:s sekreterare.

Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt talade illa om Chávez, på liknade sätt som USA:s ledare gjort. De talade om brister i demokratin, trots att världens mest avancerade demokratiska system finns i Venezuela: deltagandedemokratin. Bildt sa att Chávez var populistisk och skapade instabilitet i regionen, och att han har kunnat plundra landets oljerikedom och surfa på detta. Hur ska man tolka Bildts uppfattning när han själv tidigare varit styrelsemedlem i Lundin Petroleum under tiden då företaget anklagades för att ha förvärrat kriget i Sudan? Sedan Chávez regering kontrollerat oljeindustrin har oljerikedomen använts för att bekämpa fattigdom i Venezuela och andra länder, inklusive USA.

Martin Ängeby (FP) svartmålade Chávez gärning i en debatt i P1 (6/3) i år där han bland annat sa att Chávez misshandlade demokratin. En del av den svenska rapporteringen efter Chávez död kan bara ses som neutral för de som inte vet om Venezuelas verklighet och den producerar bara indignation hos oss venezuelaner som är medvetna om situationen i landet. Visst är allt inte perfekt i Venezuela. Vi har ett våldsamt samhälle som grundas i de orättvisor som landet har fått utstå. Det finns fortfarande mycket att göra och vår demokrati kan förbättras, men har någon undrat vad oppositionen har gjort de senaste 14 åren eller under de 40 åren av vår tidigare representativa demokrati?

Vid Chávez bortgång skickade 53 länder i världen delegationer, 33 presidenter och första ministrar var med i ceremonin, 19 länder deklarerade dagar av sorg och miljoner människor i världen grät. Men vissa politiker visar ingen respekt. Politiker som trots olika kriser fortfarande tror på att marknaden själv reglerar allt och ser vänsterförnyelse som ett hot, även om det handlar om demokratiska och fredliga modeller. Latinamerikas befolkning kommer inte att ge sig. Chávez idéer lever och miljoner människor kommer att fortsätta inspireras av dem. Borde inte Sverige i sin utrikespolitik visa respekt?