Kapitalismen skapar arbetslöshet och misär
Att påstå att kapitalismen ger människor frihet är att förleda med sagor. Det skriver Ulla Johansson som svar på Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter om kostnaderna för avskaffad kapitalism.
Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter (10/3-13) har rubriken ”Kostnaden för avskaffad kapitalism”. Hon för där ett resonemang om kapitalismen som garanti för individens frihet. Hon deklarerar sig således som absolut pro-kapitalist. Lena Andersson är republikan och ateist. Därför uppfattade jag hela tiden henne som politiskt radikal. En felbedömning. Självklart kan man vara både ateist och republikan och samtidigt anhängare av kapitalismen som ekonomiskt system. Hon skriver: ”Men till skillnad från både genomtänkta och slentrianmässiga antikapitalister föredrar jag en värld där det finns girighet och egennytta framför att förkasta de individuella fri- och rättigheter som kapitalism uppstår ur.”
En gång uppstod kapitalismen ur fri- och rättigheter i sin vinnande kamp mot Europas feodalism och var då – för tvåhundra år sedan – en historiskt sett progressiv kraft. Men i dag har vi en föråldrad kapitalism. Som inte bara manifesterar ”egennytta och girighet” utan ger oss ekonomiska kriser som skapar arbetslöshet och fruktansvärd misär. I Sverige har vi nu 427 000 människor arbetslösa, ute i Europa 26 miljoner. I USA lever fyrtio miljoner individer under fattigdomsstrecket. Således i misär. Kapitalismen har tagit ifrån dem både deras ”frihet” och deras levebröd. Den som fråntagits sina möjligheter att försörja sig äger ingen frihet. Att då påstå att kapitalismen ger människor frihet är att förleda med sagor. Eller att vara blind för verkligheten i dagens samhälle.
I sin text menar Lena Andersson vidare att i framtidens icke-kapitalistiska samhälle skulle majoriteten med ”den förmenta godhetens kommandon” styra människors liv och livsval. Friheten i litteraturen, dikten beskuren. Friheten att skapa nya varor, borta. Hon målar upp ett kommande samhälle ur sin fantasi. Ett ont och hämmande kollektivistiskt samhälle. Så fel hon har. Det är inte heller intellektuellt hederligt att smutskasta en framtid hon inget kan veta om. Ingen av oss har ju ännu sett detta nya samhälle, det som Karl Marx menar kommer att vara frihetens samhälle. Där vi använder våra dagar till att arbeta halva dagen och skriva poesi resten av tiden. En utopi som kan bli verklighet. De materiella resurserna finns redan. Vi har i dag över hela planeten ett överflöd av råvaror och arbetskraft.
Om många, många människor skriver poesi, vilken ”förment god” diktatur skulle då utöva censur? Eller ens tänka en så absurd tanke. Men den framtiden förstår inte Lena Andersson.