Det har gått två år sedan han klev av tåget i Malmö efter månader av flykt från Afghanistan.

– Jag kom inte hit för skojs skull, jag kom för att rädda mitt liv. Jag måste berätta vad som har hänt, säger han.

När Omid Mahmoudi kom till Sverige var han sexton år gammal och hade levt hela sitt liv under trakasserier och hot. Som del av minoritetsfolket hazarer betraktades han och hans familj och vänner som mindre värda än resten av befolkningen och utan rätt i samhället.

– Varje dag sa talibanerna att vi hazarer hade tre val. Det första var att bli muslimer, men problemet var att vi redan var det. Det andra var att lämna Afghanistan, det tredje att dö.

För Omid Mahmoudi är det stora hotet i Afghanistan talibanernas makt. Han menar att det har blivit aningen bättre i landet när USA, NATO och bland andra Sverige har befunnit sig i landet, eftersom det nu går att uttrycka kritik. Effekterna när väst drar sig tillbaka oroar honom.

– Om det skulle finnas trygghet i Afghanistan skulle också utbildningen fungera. Men det finns inte en enda dag med trygghet. Jag oroar mig mycket för min familj. När talibanerna åter tar all makt, var ska då mina bröder ta vägen, undrar han.

Redan i Afghanistan skrev han två artiklar, men ingen ville publicera dem eftersom han ifrågasatte de styrande. Under sin flykt antecknade han viktiga delar av sina upplevelser, men vågade aldrig tänka på det som en bok. Väl i Sverige kunde Omid Mahmoudi inte bli kvitt känslan av att han måste berätta. Under dagarna pratade han så mycket som möjligt med personalen på boendet för ensamkommande flyktingbarn där han bodde. När en dator inhandlades använde hans jämnåriga den mest för att lyssna på musik. Omid Mahmoudi gick upp klockan fem på morgonen och skrev tills de andra vaknade, då gick han in till sitt rum och fortsatte skriva för hand.

– När jag tänkte på hur min barndom var kunde jag inte hitta någon barndom. Innan jag visste vilken hand som var min högra och vilken som var den vänstra började jag jobba.

– Jag bär på mycket smärta från Afghanistan, fortsätter han. En i personalen sa till mig att jag skulle skriva om min glädje också. Jag låg vaken hela natten och tänkte: vilken dag var min glädje? Men jag kunde inte hitta den. Därför är det mycket smärta i boken.

Omid Mahmoudi berättar att han vill försöka bli författare. Han skriver naket, utan att värja sig för något och orden etsar sig fast. Samtidigt har han andra mål, han är intresserad av juridik och statsvetenskap och gör många reflektioner kring sin omvärld.

– Just nu skriver jag på en bok om Afghanistans kvinnor. Den handlar om en tioårig flicka som tvingas gifta sig med en femtio år äldre man. I Afghanistan händer detta varje dag. Skulle jag publicera den där skulle ingen reagera, gjorde de det skulle inte samhället se ut som det gör, säger han.