Motorn varvar ner och bredvid bilen reser sig en tre meter hög stenmur som sluts samman på var sida om en lika hög port i terrakottarött. Vi befinner oss i utkanten av Albaniens huvudstad Tirana och på andra sidan muren gömmer sig en familj i vad som kan liknas vid ett osynligt fängelse. Genom ett nät av täta vinrankor letar sig tunna solstrålar ner till en lina med tvätt längs kanten på ett avlångt enplanshus. Här bor familjen Luci som har en blodsskuld att betala.

Välkomnar gör husets värdinna Lula, medan sonen Pjeter ryggar tillbaka bakom ett vindfångat spetsdraperi i ytterdörrens träkarm. Han har levt längre tid som isolerad än vad han har i frihet och kliver aldrig utanför huset, ens till innergården. Halva juni har gått och årets försommar är den femtonde vars grönska har gått Pjeter helt obemärkt förbi. För ganska precis sex år sedan sköts hans far och bror till döds, vilket var en del i en hämnd som ännu ej är fulländad.

– Allt började med ett gräl kring ett barbord för 15 år sedan. Under diskussionen blev min kusin förolämpad och det hela slutade med att han hämtade ett gevär och sköt ihjäl tre personer, berättar Pjeter.

När kusinen dödade tre och skadade fem personer i en bar i norra Albanien den kvällen, var det starten på en så kallad blodsfejd. Medlemmarna i de två familjerna till de som dödats och skadats har nu rätt att åsamka lika mycket död och skada i familjen Luci. Reglerna för den här typen av vendetta förklaras genom sedvänjan Kanun, enligt vilken det inte spelar någon roll att ingen av dem ens var närvarande vid det gräl som fick kusinen att avlossa sitt gevär. Så länge den som utsätts för hämnden har koppling till mördaren genom blodsband har familjen till offren rätt att själva utse vems liv som ska tas. Dessa fejder kan endast avslutas genom försoning, eller att familjen till de dödade får sin hämnd.

– Vi tittar på tv, spelar kort eller bara går från ett rum till ett annat, berättar Pjeter om dagarna som passerar.

På väggen över soffan hänger ett foto av Pjeters mördade bror inramat till vänster. Till höger hänger ett foto av hans mördade far. FOTO: STEFAN BLADH

Flydde från bergsbyn

Pjeter berättar att han nästan helt tappat hoppet om sin framtid. Han har redan mist både far, bror och mer än halva sitt liv i frihet på grund av den här blodsfejden. En kort tid efter barmorden flydde familjen från livet i bergsbyn utanför Shkodra för att söka skydd i huset i Tirana. Då var Pjeter nio år gammal. Att isolera sig är lika mycket en gest i respekt för den andra familjen med förhoppningen om att till sist nå försoning, som att undvika risken att bli dödad. Reglerna för blodshämnd säger att man inte får döda någon i sitt eget hem, vilket leder till att den som fått lotten att utföra hämnden ofta håller vakt i närheten av huset tills blodet kan tas och uppdraget slutföras.

Pjeter är den enda mannen kvar i familjen och löper störst risk att stå näst på tur, om han rör sig utanför husets skyddande väggar. Enligt Kanun får man inte döda kvinnor och barn, men nuförtiden händer även det och hela familjen undviker därför att vistas ute så mycket som möjligt. Dagar liksom år förvandlas till dåtid medan familjens liv utanför hemmet inte existerar. Hur lång tid som än går kan de dock inte bli kvitt sin skuld utan att fler dör och skadas eller genom vad som verkar vara en omöjlig försoning familjerna emellan.

– Vi har försökt att förmedla för att nå försoning, men medlemmarna i de andra familjerna är inte intresserade av att föra en dialog, säger Gjin Marku, ordförande för en av landets försoningskommittéer.

Pjeter riskerar att bli nästa offer om han rör sig utanför hemmet i Tirana. FOTO: STEFAN BLADH

Ville ta sig ut ur landet

Huset de bor i tillhör Pjeters moster. Inhandling av mat får de hjälp med av vänner och grannar, som även hjälper till att hålla ett vakande öga kring huset. För att känna sig säkrare har familjen också skaffat en hund. Över soffan hänger inramade foton av de två dödade familjemedlemmarna, på en vägg som i övrigt är helt tom. Såväl stämning som ljus är dunkelt och framhäver färgklicken i Pjeters uppklädda små systerbarn, som klämt ihop sig bland de vuxna i rummets nedsjunkna soffa. Bredvid barnen i soffan sitter Pjeters fru Antonela som är mor till deras sju månader gamla dotter Lediona. När hennes familj gifte bort henne kände hon inte till det faktum att hennes blivande man befann sig mitt i en blodsfejd.

– Vi berättade ingenting för henne förrän efteråt. Annars hade hon blivit rädd och då hade det inte blivit några barn, säger Pjeters syster Tonya.

Själv vill Antonela inte kommentera det, utan vill bara hitta ett sätt att ta sig ur landet och börja ett liv någon helt annan stans. Det skulle enligt dem själva vara det enda sättet för dem att kunna leva ett värdigt liv, med möjlighet att vistas utomhus bortom skräcken att bli dödade. Men för att kunna göra det måste de först ordna pass och Pjeter vågar inte ta sig utanför huset.

Lula öppnar porten till innegården i Tirana. FOTO: STEFAN BLADH

Renässans för Kanun

För inte så länge sedan var Albanien ett av världens mest isolerade länder, så gott som helt avskilt från resten av världen. Under ett halvt århundrade var allt annat än kommunistregimens regler, inklusive Kanun, strängt förbjudet i Albanien. Men minnet av Kanun har lyckats leva kvar. Sedan diktatorn Enver Hoxas fall och befolkningens befrielse i början av 90-talet har sedvänjan haft en renässans och åter lyckats etablera sig som lagbok hos stora delar av befolkningen. Albanien är numer ett öppet land. Men svaga statliga institutioner, ett illa fungerande rättssystem och korruption som genomsyrar samtliga samhällsskikt gör att befolkningen fortfarande betalar ett högt pris för sin frihet. Med diktatorns fall föll också ordningen och eftersom människor behöver någon form av överenskommelser att luta sig mot ger kaoset näring åt Kanun att blomma fritt.

– Staten är inte kapabel att hantera situationen. Människor i Albanien vill ha lagar men staten existerar inte här. Därför förlitar man sig på Kanun istället, förklarar Gjin Marku, som arbetar med medling mellan familjer i blodsfejder.

Han menar att fenomenet sprider sig i landet och att Kanuns makt både växer och missbrukas. Han förklarar att det så klart är straffbart att döda någon, även om det rör sig om en blodshämnd, men att den enda verkliga lösningen på fejderna är att få slut på dem enligt Kanuns traditioner. Det råder meningsskiljaktigheter gällande antal drabbade och siffrorna skiljer sig åt beroende på vem man frågar. Enligt Marku handlar det om tusentals som tvingas isolera sig och förra året ska 118 personer ha dödats i blodshämnder i Albanien, men mörkertalet är stort. Det ligger i politikernas intresse att dölja storleken på dessa problem som framför allt beror på landets förhoppningar om medlemskap i EU – något som aldrig skulle kunna bli möjligt innan man hittar ett sätt att komma till rätta med problemet, menar Marku.

– Kanun i sig, med alla dess värden, är någonting bra. Problemet är att den i sin helhet inte finns nedskriven och att människor i dag använder sig av sina egna tolkningar. Jag ser som min livsuppgift att en dag skriva ner hela Kanun, säger Marku.

Leken med Lediona får timmar och dagar att gå. FOTO: STEFAN BLADH

Lyckas fly till Sverige

Vi lämnar familjen Luci åt sitt öde och Marku förklarar att vi måste ta en annan väg därifrån för att undvika att bli förföljda. Två månader senare når meddelandet Sverige – att Pjeter mot alla odds lyckats fly från Albanien.

Sommaren börjar lida mot sitt slut och tystnaden näst intill ekar mellan fåtalet trevåningshus längs en gata i svenska Gullspång. Gräset är fortfarande grönt och solen värmer men luften har blivit kallare och lite lättare att andas, så som den blir när hösten är på ingång. Den här gången är det Pjeter som välkomnar, iklädd en pastellblå tröja på en öppen parkering utanför Ica.

– Jag flydde ensam, med nattbuss från Tirana och sedan med båt över till Italien. Därifrån flög jag vidare till Göteborg, berättar Pjeter.

Två veckor senare kom hans fru, dotter och syster efter till flyktingförläggningen i Munkedal där de befann sig innan de blev placerade i lägenheten i Gullspång. Skratt varvas med tårar när syster Tonya, som pratar mest, berättar om lättnaden över att vara här. Att äntligen kunna vistas ute i det fria, tillsammans, utan att behöva vara rädd för att någonting hemskt ska hända.

– Det är klart att de kan komma efter oss och helt trygga kan vi aldrig vara, men risken är inte lika stor här, säger Pjeter.

Samtalet avbryts ofta för självklart gullande med Lediona – Pjeter och Antonelas lilla dotter som även kallas Lady. Deras dröm om frihet har blivit sann och känslan av lättnaden de pratar om är påtaglig. Om de får stanna i Sverige är det ingen som vet än, men så länge de slipper tillbaka till livet i isolation spelar det inte så stor roll vilken plats de bor på. Det enda som verkar viktigt just nu är Lady och hennes möjligheter att få växa upp med somrar där hon får leka med gräs under fötterna.

I skrivande stund har hela familjen Luci lyckats ta sig till Sverige. Pjeter, Antonela, Lediona och Tonya fick avslag på sin första asylansökan. De har överklagat hos Migrationsdomstolen och väntar nu på besked nummer två.