Det är svårt att förstå vad Sacha Gervasi vill berätta och jag undrar länge vart filmen är på väg, något jag faktiskt fortfarande undrar. Å ena sidan handlar den om tillblivelsen av Psycho (1960), å andra sidan om Hitchs och Almas äktenskap. Det är i gungning, vilket verkar konstigt då Alma uppenbarligen alltid har haft överseende med hans blickar mot de kvinnliga skådespelarna i hans filmer och aldrig oroats över det. Förrän nu, helt plötsligt och utan förklaring.

Han har aldrig gjort annat än att titta och fascineras och har aldrig hoppat över skaklarna (såvitt vi vet). Så varför detta märkliga fokus på deras äktenskap under just den här perioden? Det är ganska uppenbart redan från början att vare sig Hitch eller Alma kommer att vara otrogna, även om hon på sitt håll flörtar med en uppenbar Casanova.

Det verkar som att historien om Psycho inte räckte till för filmskaparna och därför slängde de in en liten äktenskapskris. Eller så hade herr och fru Hitchcock verkligen en kris, men den har de inte förmått göra varken intressant eller spännande.

Vad som verkligen hade varit intressant är en utveckling av vad som egentligen rörde sig i Hitchs huvud. Det görs visserligen tappra försök till det. Den verklige mördaren Ed Gein fungerade som inspiration för Norman Bates i filmen och här får han fungera som en sorts mental samtalspartner. Det är ett märkligt grepp och hade de vågat grotta ned sig ordentligt i det och skippat äktenskapskrisen hade det kunnat bli riktigt intressant.

Att plocka in många spår får till slut bara effekten att allt blir platt och ihåligt. Storyn hade vunnit på att renodlas, och de här skådespelarna förtjänar bättre. Inte bara Anthony Hopkins och Helen Mirren glänser, även Toni Collette (som förmodligen aldrig har gjort en svag rolltolkning i sitt liv) som den tålmodiga sekreteraren, Scarlett Johansson som Janet Leigh med flera kan vara stolta – trots ett blekt manus och stillastående regi.