En föreställning i flera skickliga lager
Gothenburg English Studio Theatre har skandinavisk premiär på Morgan Lloyd Malcolms Belongings och gestaltar berättelsens många nivåer med fingertoppkänsla, skriver Helena Krantz.
Morgan Lloyd Malcolm lyckas i Belongings, som hade urpremiär i Storbritannien 2011 och nu skandinavisk premiär hos GEST, klämma in en mängd olika nivåer i historien. Nivåer som penetreras med omsorg och fingertoppskänsla i både text och spel.
I centrum står Deb (Zahra Ahmadi), soldat i Afghanistan som kommer hem till sin far (Max Gold) och hans nya kvinna (Kristina Brändén Whitaker), en gammal vän till Deb. Parallellt visas fragment av livet i Afghanistan med soldatkollegan Sarko (Bradley Gardner). I bakgrunden finns även en mor som Deb försöker komma underfund med.
En nivå är relationen mellan en dotter och en frånvarande mor, frånvarande även i spelet vilket omöjliggör en direkt konfrontation. Istället sker den på sätt och vis genom fadern och Jo, ett intressant grepp. En annan nivå är relationen med fadern, inte riktigt nära men vänskaplig och bra. För säkerhets skull kallar de varandra ”mate”, alldeles lagom. En pikant detalj är dock att han numera lever med Jo som är vän till Deb och möjligen en gång mer, något som gör deras möte till ett osäkert famlande samtidigt som det är uppenbart att de står varandra väldigt nära.
Även i Afghanistan finns olika nivåer, från en tuff jargong ofta baserad på sexuella anspelningar till trevande försök till ett närmande. Ömsom verkar Sarko se Deb som en förtrolig kompis, ömsom en snygg kvinna som ju inte kan vara helt och hållet lesbisk, en liten promille heterosexualitet finns väl ändå? Till slut brister allt och en förklaring till Debs splittrade känslor inför militärlivet ges.
Det är de båda kvinnornas karaktärer som är mest utmejslade. Detta betonas också i Gary Whitakers regi och kvinnorna är ofta de drivande, även i scener där de inte är den på ytan dominanta. Det medför att det vi får se av männen väcker en nyfikenhet som aldrig riktigt blir stillad, ett förmodat medvetet grepp från Lloyd Malcolm, på gott och ont.
Vi vet sedan tidigare att GEST har förmågan att välja välskrivna texter med snygga vändningar och att de är mästare på att gestalta dem. Belongings är inget undantag.