Jag tror att människans ursprungliga förhållningssätt till världen är nyfikenhet. Hur skulle vi annars kunna lära oss någonting om den? Men nyfikenheten är inte ohotad, den existerar inte i ett tomrum utan påverkas av respons i uppmuntran, oförståelse eller rentav våld. En kuvad nyfikenhet, en tillbakatryckt vilja, den liknar filosoferna Adorno och Horkheimer vid en förhårdnad. Förstelningen hindrar både intryck och uttryck och riskerar att sätta igång en ond spiral. Ett sådant förlopp skildrar Martin Engberg i sin nya roman Ta skada. Gång på gång under läsresan ser jag framför mig en människa som skräms längre och längre in i sig själv, in i den låsta försvarspositionen.

Det är något speciellt med den titeln: ta skada. Uttrycket är kärnfullt, illavarslande. På bokomslaget sitter en kille i en soffa med nedslagen blick, som om han nyss blivit förolämpad, nyss blivit skadad. Marcus heter han som tar skada. Det är han som skär sig mot världen, ärrvävnaden är uppbyggd av förakt och försvar. Som monstret Caliban i Shakespeares sista pjäs Stormen är han oförmögen att ta en chans när han får den, om han nu skulle få någon. Han är förpassad till utanförskap.

Romanens centrum är familjens bondgård, nyss omgjord till hästgård av den äldre sonen, Hjalmar. Det är han som räknas. Marcus vill jobba sig ur Hjalmars skugga, han vill visa dem – även i sin revanschlystnad påminner han om Caliban – att han visst duger och har klassiska actionklyschor till män som förebild. För han fixar inte den vanliga vägen till vuxenblivande och bekräftelse: skolan. ”Att skriva var som att försöka knyta ett snöre i luften utan att ha något att lägga det runt” – tack vare den formuleringen fick jag en idé om dyslexi som går djupare diagnosen. Marcus är utanför skriftens ordning, men det är knappast därför alla missförstånd uppstår runt omkring honom. Det är för att människor är människor.

Berättelsen är omsorgsfullt komponerad. I det inledande kapitlet lämnas Marcus fastklämd under en timmerhög i skogen; Engberg skapar spänning genom att lämna den första scenen oavslutad och i stället veckla ut händelse efter händelse ur Marcus tidigare liv. Familjen, det lilla helvetet och den stora tryggheten, skildras i effektiva, ofta våldsamma situationer och med ett eget, motivanpassat bildspråk. Fadern tycks inte veta vad han ska göra med sonen och därför slår han honom, modern grubblar på hur sammanlänkade språket och intelligensen egentligen är i stället för att lära känna honom. Inte ens i Hjalmar har han en allierad. Ingen lyckas se Marcus för vad han faktiskt är, bara hur han avviker. Varför verkar det inte finnas någon plats för honom? Är det på grund av alla döda fostersyskon, de som kunde ha funnits i stället för honom?

Jag måste erkänna att jag till en början misstänkte boken för att vara lika mager som många andra eländesskildrande nutidsromaner. Jag hade fel – men vad fick mig att inse det? Troligtvis för att Martin Engbergs enkelhet är kärnfull och inte platt. Men vad som framför allt lyfter Ta skada är den förändrade stämningen i slutet. Bara en bra och modig författare vågar bryta det ensidiga och i längden ointressanta eländet. Det finns ett sätt att mjuka upp rädslans och hatets förhårdnad.