Vad man nu än tycker om saken är det tveklöst så att skönhet har en förmåga att trollbinda. Det är detta klaustrofobiska helvete, hur skönhetens förtrollning leder till lidande, som Ellen Mattson bygger upp i romanen Vinterträdet. Den dyrkade är ingen mindre än Greta Garbo, men bokens berättare är hennes oansenliga och närmast livegna sekreterare, den föräldralösa Vendela Berg från Göteborg.

Kvinnan, myten, legenden. Verklighetens Garbo var mytomspunnen, men här får vi bakom staketen och gardinerna ta del av ett betydligt krassare privatliv. Hon lever gömd och misstänker alla. Om du bara låter dig fotograferas så tröttnar de sedan tröstar Vendela, men Greta är omöjlig. Sitt yrke till trots kan hon inte förställa sig; blixtarna skulle fräta sönder henne, precis som massans blickar redan gör. Även inför Vendela är Greta sluten, men framför allt kör hon med henne, ibland till den grad att jag blir illa till mods. Och Vendela låter sig villigt domineras, djupt tacksam för att hon till sin stora häpnad blev föremål för filmstjärnans intresse där på amerikabåten. Hon vill bort från sitt gråa förflutna och är desperat efter en ny identitet att iklä sig. Det är skrämmande hur hon låter sitt liv intas av Greta, som om hon trots sin hårda attityd ändå inte hade något att försvara.

I sina korta texter, publicerade bland annat i GP och tidskriften Balder, brukar Mattson ofta klokt och bra vad som hör till det viktigaste i livet, om de centrala behov som en människa inte borde förtränga men ändå ofta väljer bort. Det var därför oväntat att hon skulle välja Hollywood till scen för sin roman, men det är förstås den plats i världen där skönhetens mystik underblåsts som mest. I kulissernas stad kan ett vackert utseende både livnära och förråda en. Skönheten är snarare mer någon annans - publikens, filmproducentens - än ens eget.

Medan Garbo är blasé är Vendela märkligt likgiltig. Jag har lite svårt att förstå henne, och undrar om författaren själv begriper sig på sin romangestalt. Det är Vendela som talar, men vad får vi egentligen veta om henne? Fokus ligger hela tiden på relationen kvinnorna emellan, som vore de vardera sidan av ett vikt blad. Trots Mattsons omsorg om orden och hennes förmåga att få karaktärerna att tala med egna röster finns det hål hon inte riktigt lyckas fylla. Det är som om Gretas slutenhet efterhand blir hela romanens, det gör att den känns stillastående.

Garbos flykt från offentligheten gjorde henne intressant, i förlängningen jagad. Varför blir en person som inte fläker ut sig i media så intressant? Och varför vägrar vi inse att även denna dyrkade person är alldaglig? Även ett sekulärt samhälle behöver sina mysterier. Kanske drömmer vi om att de vackras liv har en meningsfullhet som våra just då tycks sakna.

Ellen Mattson vet i alla fall vilken total missuppfattning det är. Vendela väntar i flera år på Gretas avmystifiering, men den kommer aldrig. Det går inte att berätta någon annans historia, konstaterar hon till slut. Det är en intressant motsägelse, eftersom det är just vad Vinterträdet försöker göra.