Vissa romaner är bara ett enda utlopp för författarens egna reflektioner, åsikter och slutsatser, medan andra håller prosan ren på utvikningar och intrång i sina gestalter. Tankeflöde eller stram saklighet. Virginia Woolf föredrog det hon kallade den kontemplativa romanen, en berättarform som aldrig hade funkat i en muntlig kultur, där berättarrösten och gestalterna reflekterar över världen i olika tankeskikt. Kanske tyckte hon att den realistiska hållningen, om den nöjer sig med att mest beskriva iakttagbara förlopp, inte var så särskilt engagerande. Fast går det att rangordna dessa olika sätt att berätta på? De kanske behöver varandra.

Per Johanssons prosa i Kricket är oengagerande, men med avsikt. Stilen är stel och styltig, utan ett uns pladdrighet eller kontemplativ följsamhet. Med början i en sexscen som slinter får vi följa Kerstin, en fyrtioårig doktorand i historia. I korta men kronologiskt ordnade episoder skildras hennes distans till familjen, hennes besatthet vid Karl den tolfte och den begynnande skilsmässan från verkligheten. Med allra största säkerhet är sakligheten ett medvetet stilgrepp, men konsekvensen blir att hennes konungaindränkta psykos slår mig som komiskt absurd. Men varför denna Karl den tolfte?

Jo, inflätat i Kerstins liv är stormaktsregentens oglamorösa flykt från slaget i Poltava. Det är ingen slump att det är just han; hans reträtt utgör nämligen hennes avhandlingsämne. En kung blir skjuten i foten, en stormakt är på dekis. Vad som gör henne så gripen av kungens öde går inte riktigt att greppa. En mening står ut, därför tror jag att den handlar om något som är centralt för Kerstin: ”Den här beundran för kungen som aldrig tycks upphöra trots att kungen drar ner dem, drar ner hela folket i skiten.”

Romanen propsar på att de har med varandra att göra, hon och kungen. Jag tycker nog att familjerelationerna hade sagt mer om henne än den här långsökta parallellen, men familjens historia utforskas inte. Den välvilliga maken, Claes, som hon aldrig verkar ha kunnat prata med. Adoptivbarnet Yohil som framställs som en hund fast han är en femårig pojke. Dessa två ser maktlöst på när hon långsamt glider ifrån verkligheten och till slut dör något slags död.

Även berättelsen lämnar så sakteliga det verkliga, även om den sakliga tonen hela tiden består. Realismen utvecklas till surrealism. Bokens andra del, där vi följer den vuxna Yohil i Istanbul, känns vridet symbolisk men samtidigt verklighetslik, precis som i en dröm. Karl den tolfte blir vi emellertid inte av med. I vassen utanför den stad som Karl en gång tog sin tillflykt till möts till sist mor och son. Först i livet efter döden kan hon se honom, och det har delvis att göra med att de bytt radhuset i Kungälv mot Istanbul. De två platserna verkar symbolisera två olika tillstånd, med varsin logik.

Det förvirrar mig att romanen inte tycks sträva efter att väcka något känslomässigt gensvar. Och om det nu är med avsikt, vad är då poängen med det? Om det inte är så att jag lyssnade med fel öra. Även om jag inte fullt ut förstår Kricket respekterar jag den. Det är en roman med integritet.