I dag släpps Stefan Sundströms nya platta Under radarn. Den är inspelad i en kyrka i Nordnorge och turnéstarten äger rum i Oslo. Varför så mycket Norge?

– Det går bra för mig att lira i Norge. Journalister frågar mycket mer om texterna, det är inte bara snack om frisyrer... Jag får bra gensvar. Och så har jag träffat på en snubbe som är jävligt bra, Ae. Alltså Ae, säger Sundström och pekar på sin mössa på vilken namnet står broderat.

– Det betyder "jag" på nordnorska, det är hans artistnamn. Jag blev fascinerad av hans poesi... när jag väl började fatta vad han skrev. Och jag började se de poetiska kvalitéerna i landskap och mänskor.

Det finns en annan förklaring också. Efter att ha spottat ur sig fyra skivor, två böcker och flera turnéer på bara några år kände sig Stefan Sundström "jävligt utskiten”. Efter en spelning i september 2011 tog det stopp. Han packade kappsäcken, åkte till Nordnorge och började fiska torsk med Ae, eller Erling Riibe Ramskjell som han heter.

– Det var jävligt skönt. Ett tag ville jag flytta dit. Det går ju inte, men nu när ungarna är stora, det är nästan som en andra tonårsperiod. Man är plötsligt väldigt fri. Jag kan vara borta i två månader utan att Karin saknar mig, hahaha. Jag har ett rum hos Ae som alltid står öppet.

Är det en flykt? Medelålderskris...

– Ja, kanske det. Att livet rinner undan och man vill göra nåt vettigt. Men det är flykt när jag spelar och skriver böcker också. Jag har inte tid att hålla på med en massa skit. Som att supa, eller supa efter att man har lirat, det känns slösigt.

Stefan Sundström låter tankarna fara. Vi kommer in på musikens väsen och balansgången mellan branschens krav och artistens behov av kreativ frihet.

– Musik är en märklig, svårstyrd sak. Branschen vill styra upp musiken som en produkt och har nästan infört taylorism. Man sitter som en ingenjör och tittar på grafer. Man ska man repetera, ha produktionsrep och turnera, det ska vara så rationellt. Men musik som är bra är jävligt irrationell och följer inga lagar, det är när den gör det som den blir tråkig. De band som fortsätter att vara bra håller sig till en kaosfaktor. Keith Richards har sagt nåt bra om det: "Det är inte jag som gör låtarna, jag har bara antennen uppe." Det är nästan religiöst. Musik handlar om att ge sig hän, och det kan man inte göra om man samtidigt ska ha full kontroll.

Flera av de nya låtarna har naturlyriska inslag, även om de i Sundströmsk tappning blandas upp med moderna banaliteter. I Vår i Dalarna försöker han skicka sms till Karin men befinner sig i glesbygdens radioskugga. Han tycker själv att den nya plattan har ett melankoliskt tonläge.

– Känslan är ganska lik Ingenting har hänt. Jag tror att det är de låtarna som varar för mig. De här rocklåtarna är mer roliga i stunden. Man ska ju inte säga det själv men...

Jo, klart du ska.

– Alltså, jag ser det som en av mina tre bästa plattor. Den här, Vitabergspredikan och Ingenting har hänt.

Det mest trallvänliga spåret är singelspåret Hey hey hey Lou som har tydliga Dylan-influenser.

– Jag har lyssnat på Dylan sen jag var 13. Jag tror Mr tambourine man var bland det första jag lärde mig spela på gitarr. Det är väl nåt med harmonin, och duruppgången där, E, fissmoll, gissmoll, A, H.

Annars har det blivit "jävligt mycket skogs-moll-jazz". Det är tunnsått med nyare musikaliska influenser.

– Musik har blivit allt mindre viktigt för mig som inspiration. Jag är mer och mer utanför städer i mitt liv. Så jag hänger inte med längre. För mig känns Sex Pistols nytt, säger han och brister ut i ett smittande skratt.

Precis som på scen bjuder han gärna på sig själv. Men han månar också tydligt om sin integritet. En fråga om döttrarnas musikintresse parerar han skickligt, rutinerad efter över 30 år som artist. Han är killen man hellre vill vara polare med än sitta och korsförhöra och ju fler frågor jag ställer, desto mer gamlik känner jag mig. Trots öppenheten finns det något som utstrålar känslan att varje intervju måste bli en välregisserad föreställning.

Efter att ha lämnat skivbolaget National blir Under radarn det första släppet på den egna etiketten Rödtjut. I en krönika i ETC skriver han att han är glad att ”det Stora Skivbolaget plötsligt inte ville ha med mig att göra”. Jag undrar vad som hände.

– National var bra, men man fick göra mycket själv. Jag ville ha en apparat runtom så jag slipper bry mig om en del grejer. Så jag började prata med storfräsarna. Men så blev jag nobbad av dem och det var faktiskt lika bra. Det hade inte varit så kul att göra tv-reklam. Så nu bestämmer jag allt själv. Men det finns ju ingen budget så det blir facebook och intervjuer. No offense. men efter sextio såna här intervjuer... det känns inte så roligt. Men jag har kontroll över vad jag gör och inte gör.

Spotify, drar du in några pengar där?

– Inte så mycket hittills. Men jag har en bra deal. Tror jag. Jag har ingen aning om hur man mäter, men de som förstår sig på det säger att det är det. Men hade jag inte haft distributionsavtal med Sony så hade jag inte fått någonting.

– Det är det som är det fula. I dag har Universal högre vinstnivåer än innan hela piratdebatten. Så det som hänt är att de pressat ner gagerna. Det kan de göra eftersom musiker är världens sämsta fackföreningsmänniskor. Det finns ingen som helst kollektiv känsla. Det har blivit ett reellt problem för dem jag lirar med. Jag ser runt mig hur folk börjar jobba som servitörer eller går konstiga kurser på Arbetsförmedlingen. På 90-talet var folk heltidsmusiker.

Men det är inte ett problem för dig?

– Jag har inga lån och bor i en kåk som vi köpte billigt för länge sen. Och så har jag plöjt ner stålar i solceller och vindkraft. Jag var ledig hela förra året och visst, det blev lite kärvt, men det var ingen fara. Då börjar man känna sig fri. Fri, på riktigt, säger Sundström och betonar de sista orden. Men tillägger:

– Stålar kan man skita i om man har mycket pengar, men inte om man har lite.

Det märks att han blir lite irriterad av att prata fildelning, höjer rösten, det är en fråga som berör.

– Jag kunde bli förbannad när piratdebatten pågick: hallå, det är nån som har jobbat här, det är nån som har gjort nåt. Det kändes som bortskämda överklasslynglar. Problemet när man får för sig att all musik ska vara gratis är att det sprider sig uppåt. Vi hade kulturborgarrådet som sa ”kom och spela gratis”. ”Åh, tack, tack, vi får spela”, sådant retar mig oerhört. Det kan ju utnyttjas så. Men hade man medborgarlön skulle hela den frågan lösas.

Det är inte bara melankoli på nya plattan. I Odlandets glädje driver han med surdegstrender och nya gröna vågen. Stadsborna åker till landet för upplevelser: "Dom köper drömmar sen åker dom hem/Avlatsbreven säljs av oss här numera/Som pilgrimer for till Jerusalem/Kom hit och klimatkompensera".

– Jag känner många som säljer nypongelé eller nåt. Och så kommer de som alltid föraktat dem och plötsligt hyllar dem. Hur känns det? Att miljöfrågan görs till en konsumtionsfråga gör att man avpolitiserar den. Man gör medvetenhet till en accessoar för medelklassen. Tvinga alla att tillverka kravmärkt, det är det enda raka. Innan jag dör ska jag göra nåt som får folk att fatta att det är allvar när det gäller jordens överlevnad.

Stefan Sundström må ha vänt sig till tystnaden under sabbatsåret i Norge. Men han har redan påbörjat nästa projekt: en kombinerad foto- och reportagebok under arbetsnamnet Stefans lilla norska, "en halvsann historia där jag söker till Idol och blir nobbad och så tar jag tåget norrut och berättar om grejer jag varit med om, lite dramatiserade sjömanshistorier". Han har också en skiva till i bagaget.

– Jag skrev fler låtar till den här skivan men de riktigt aggressiva låtarna la jag på hög. Dem spar jag till valåret.

Men innan dess är det alltså skivsläpp. Fast det verkar han inte ha ro att vila i. Kanske är det längtan till Norge, kanske nervositet inför mottagandet.

– Precis efter släppet ska jag upp till Erling i fjorton dar för att fiska. Och slippa det här, att sitta och läsa recensioner och bli arg. Det är så skönt att stänga av. Jag lyssnade inte ens på P1 när jag var där. Bara komma bort från bruset. Det kan man väl behöva ibland.