Durefelt berör trots blipp
Lite läskigt är det allt att sätta på den här skivan. Alexander Durefelts debut, Hearts on Repair från 2009, var i det närmaste en fullträff och då blir det extra nervöst inför lyssningen, särskilt med tanke på att uppföljaren enligt förhandssnacket ska vara mer ”elektrisk”. Det jordnära enkla soundet var ju en stor del av det som var så bra med förra skivan.
På pappret verkar det onekligen som ett nedköp. Alexander Durefelt + synthslingor = ? Och hur idén föddes om att gå och hämta syntharna som Pet Shop Boys lämnade kvar i studion i slutet av 1980-talet ska jag inte spekulera i. Men redan i första spåret Searchlight blippar det loss med synthslingor och jag vet inte vad jag ska tro. Samtidigt suger själva låten tag med sin melankoliska, drömska, hoppfulla och samtidigt uppgivna sång och jag dras med på samma sätt som i Hearts on Repair.
Han har fingertoppskänsla, den där Alexander Durefelt. Eller om det är producenten Johan Lindström. För de vid första anblicken så läskiga syntharna blir i realiteten en del av en väl avpassad ljudmatta och en produktion som, likt den på debuten, gör att rösten och känslan, det genuina, kommer i förgrunden. Ett alldeles underbart exempel på det är Rodeo Boy, sorgsen men samtidigt hoppfull. Den är onekligen skivans naknaste låt och det är omöjligt att inte bli berörd.
Det är lite det som är hans grej, att beröra. Musiken hade faktiskt kunnat bli lite tråkig trots fina låtar. Om det hade varit någon annan som sjöng. För det är hans sätt att leverera texter och melodier, hans enkla, rättframma och samtidigt ödmjuka sätt att behandla materialet på som gör att han berör.
Jag är fortfarande en aning kluven inför blipp-bloppet som förtar lite av känslorna ibland. Alexander Durefelt behöver inga konstgjorda stråkar för att nå fram, tvärtom. Men de förstör egentligen inte så låt dem hållas.
Musik
Electric Mile
Alexander Durefelt
Loma Recordings