Vi lever i en föränderlig värld. Autonoma förändringar som dygnsrytm och årstidsväxlingar har lagt grunden till ekosystemets anpassningsförmåga. Men biotoperna är inte statiska eftersom arternas grundförutsättningar är konkurrens och beroende. Ekologiska förändringar har understundom förorsakats av externa faktorer vars orsak och verkan helt eller delvis kunnat förklaras i efterhand. En betydande aktör är utan tvekan homo sapiens som av någon obegriplig anledning verkar ha missförstått sin egen roll i systemet. Det förefaller dock som om vissa av våra sekulära föregångare, av senare representanter betraktade som hedningar eller vildar, haft en större tolerans till livsrummet och dess förutsättningar. Undantag finns säkert. Somliga beskyller människor för att för mer än 5 000 år sedan ha utrotat mammuten men det var kanske antingen klimatförändringar, jakttryck eller någon smittsam sjukdom som var orsaken.

Människans roll i världsalltet har alltid stått högt på dagordningen och präglat livsföringen i stort som i smått. Under naturreligionernas tid rådde konkurrens mellan de övernaturliga krafterna varför människans förhållande till ekosystemet inte fick den totalitära, omstörtande roll som de monoteistiska religionerna sedermera gav utrymme och förutsättningar för. Nu stod det klart att det fanns en enda ansvarig skapare till vilken total underkastelse var ofrånkomlig. I och med detta uppstod ett utrymme mellan den ledande och de lydiga, ett utrymme för tolkning, förklaring, som kommit att påverka människans omständigheter.

Tolkarna må ha kallats sändebud, profeter, apostlar, lärjungar eller påvar, men de har alla präglat människans position i den befintliga miljön och därmed också det ekologiska systemet. Det är lättare för en grupp individer, eller ett samhälle, att tillgodogöra sig omgivande resurser eller ändra på fysiska förutsättningar om det tillkännagivits att det sker i den högstes namn. Den grundläggande respekten för ekosystemet kan anpassas till användarnas villkor. Det har kommit att utvecklas en sedvana att naturens förutsättningar (som egentligen borde heta rättigheter) kommer i andra hand.

Därför måste vi demonstrera när någon vill bryta kalk i känslig natur. Därför måste vi skriva under petitioner för att skydda känsliga arktiska miljöer. Därför måste vi bojkotta fångst av utrotningshotade fiskarter. Därför att en hushållningsvisdom, en ekosofi, inte ligger längst fram i alla beslutskedjor. Vi vet hur vi borde göra men vi gör det inte. Det är dags för ett nytt tänkande att prägla vår vardag som överger den sekteristiska miljökonsekvensattityden.