Maria Margareta Österholms doktorsavhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar utforskar tematiseringar kring skeva flickskap i svensk samtidsprosa. Det skevhetsbegrepp hon med denna avhandling introducerar i svensk litteraturforskning hämtar sin utgångspunkt i försöket att hitta en svensk ekvivalent till den inom genusforskning mer vedertagna termen queer.

Men mer än en översättning är "skev" en variation eller ett utvidgande; det queer som i mångt begränsar sig till frågor om sexualitet och begär breddas till att omfatta även andra kategorier av subjektsblivande. Skevhet som någonting som förhåller sig till det normativa men förvränger det – överdriver det eller gör det fel – som utmanar våra gängse förståelser av text, kropp och kunskapsproduktion. En sorts diskurskritik, alltså.

Med denna teoretiska utgångspunkt vandrar Österholm fram genom den svenskspråkiga litteraturen utgiven mellan 1980 och 2005. Fokus ligger på den skeva flickan, som på ett eller annat sätt förhåller sig problematisk i förhållande till det som i Mare Kandres Aliide, Aliide kallas en Riktig Flicka. Här finns flickor med överdriven kroppslighet; som inte kan sluta äta; som lider av kraftig hårväxt; som blir monster, djur och som svälter sig, skadar sig eller fantiserar fram egna världar.

Störst utrymme får Monika Fagerholms roman Diva från 1998 som kryllar av olika skavande flick- och kvinnosubjekt, och där framför allt framställningen av karaktärerna SannaMaria och Kari ägnas stor uppmärksamhet. Många sidor dedikeras också åt Ingrid Edelfeldt, Maria Hede, Pirkko Lindberg och Mare Kandre. Österholm säger sig vilja titta på flicksubjekten genom en kristall, där de kan anta nya former och färger beroende på vinkel – och där det alltid kommer att finnas en annan, alternativ berättelse.

Denna förståelse för att ingen sanning kan vara heltäckande och att upprättandet av en analys eller berättelse med nödvändighet för med sig en uteslutning av någonting annat, tar sig också uttryck i Österholms vetenskapliga tillvägagångssätt. I kapitlet ”Doxlaboratoriet” polemiserar hon öppet mot den opersonlighetsnorm som råder inom akademin, vilken hon menar hämmar det litteraturvetenskapliga språkets uttrycksmöjligheter: ”Jag vill hellre skriva fram de litterära flickorna i närheten av de textuella tungomål som de kommer ur.”

Det finns någonting konsekvent i att dra de teoretiska övertygelserna till sin yttersta metodologiska följd, och varje kapitel inleds också med en text av Österholm – som även är poet – vilken framlaborerats med hjälp av en textslumpgenerator. På detta sätt experimenterar Österholm med den akademiska doxan och skapar ett postakademiskt språk som korrelerar med avhandlingens insikter.

Att avhandlingen tar sin början 1980 som är ingen tillfällighet. Böckerna om de skeva flickorna uppkommer under det 80-tal som vanligtvis betraktats som ett bakslag för den feminism som såg sina gulddagar under 70-talets kvinnorörelser. Att sätta gränsen här är således också en kritik mot en litteraturhistorieskrivning som reducerat detta sekels feministiska litteratur till någonting apolitiskt och samhällsfrånvänt.

I de böcker som avhandlingen undersöker har de skeva flickorna ersatt de starka och konstruktiva feministiska subjekten, men Österholm visar att även skevheten kan vara en performativ och i högsta grad subversiv motståndshandling mot alla sorters i förväg uppställda kvinnliga subjektspositioner som tolkar, begränsar och betvingar henne. Det är en viktig bok som behövs i dag, ännu en av lilla Rosenlarv förlags mycket spännande utgivningar.