”Var kommer du ifrån, alltså på riktigt menar jag” är en fråga som Patrik Lundberg ofta fått svara på.

– Många nöjer sig inte med att jag kommer från Sölvesborg. Det är hemskt att människor i dag, i Sverige 2013, fortfarande bedöms efter hudfärg, säger han.

Vi träffas på ett kafé i Malmö mellan intervjuer från både lokal- och riksmedia. Intresset för Gul utanpå har varit så stort att förlaget valt att tidigarelägga releasen en vecka. Patrik Lundberg är glad och förvånad över uppmärksamheten.

– Det är såklart jätteroligt, säger han.

Han var nio månader när han adopterades från Korea till Sölvesborg. Där växte han upp i en ”vanlig svensk dysfunktionell familj”, som han själv beskriver det. Han funderade inte särskilt mycket kring sitt ursprung. Men när han för nio år sedan flyttade till storstaden Malmö fick han plötsligt frågor om sin bakgrund.

– De undrade om jag träffat mina ”riktiga föräldrar” och ”mina riktiga syskon”, när det enda jag visste var Sölvesborg. De undrar på grund av mitt utseende. Så vill inte jag att samhället ska vara.

Frågorna tror han ställs av nyfikenhet men de speglar det patriarkala samhället som reproducerar bilden av vad en människa är.

Som krönikör på Helsingborgs Dagblad har han varit aktiv i debatten om rasism. Han tycker att debatten om kultur och religion är jätteviktig men att det också behövs en debatt om att människor bedöms och förtrycks på grund av sin hudfärg.

Titeln Gul utanpå är tagen från en episod ur Patrik Lundbergs liv.

– Jag blev en gång liknad vid en banan. Gul utanpå och vit inuti. De menade att jag beter mig som en etnisk svensk, vad nu det är, men har ett asiatiskt utseende.

Boken kan också ses som ett inlägg i adoptionsdebatten, som han tycker har ett hundraprocentigt västerländskt perspektiv.

– Sverige sanktionerar adoptioner från länder som Sydkorea, som är rikare än oss. Viljan till barn i väst är större än förlusten av ett barn i ett annat land, säger han och poängterar att han inte är emot adoption men att strukturerna behöver ändras.

–Vi tar för givet att barnen får det bättre här. Men ingen vet hur det hade gått för barnet annars. Det speglar vår bild av att allt är bättre i västvärlden.

De många frågorna om sitt ursprung väckte också frågor hos honom själv. Nyfikenheten och känslan av att behöva leva sitt liv ovetandes om vad han blivit fråntagen fick honom att åka till Sydkorea för en utbytestemin på universitetet. Han hade bestämt mig för att leta upp sin biologiska familj.

På plats vändes perspektivet. Där såg han ut som alla andra men delade inte deras värderingar eller språk. Han hade fastnat mellan två världar och kände sig inte hemma någonstans.

– Där kom jag fram till att ingen annan kan definiera mig. Jag har flera familjer och flera hem. Och nästan alla har det ju så. Det finns ingen konstant identitet. Den påverkas av hur omgivningen bemöter dig.

Uppmärksamheten från medier kring debuten är stor och nu ser Patrik Lundberg fram emot att fortsätta skriva böcker. Men i fortsättningen är siktet inställt på skönlitteratur.

– Nu tedde det sig så att jag själv upplevt något som hade en allmängiltighet. Det finns 50 000 internationellt adopterade i Sverige idag. Vi flögs hit. Fick nya namn och en ny identitet. Bakom finns historier som behöver berättas och jag var tvungen att skriva den här boken.

Han lovar att alla som har funderat över saker som identitet, släktband, ångest och popmusik kommer att kunna känna igen sig i boken.