Vi har lämnat de asfalterade vägarna bakom oss och jeepen skumpar nu fram på steniga grusvägar. Med sju timmars restid i ryggen börjar vi närma oss området Polochic, drygt 45 mil från Guatemala city. 89 procent av befolkningen i distriktet är ursprungsfolk. Esteban Hermelindo Cux kommer från byn Panzós i samma region.

– Allt det här är sockerrör, säger han och sveper med blicken genom bilrutan.

Såväl på vänster som på höger sida om vägen breder stora fält med svajande sockerrörsplantor ut sig. Här, i den bördiga Polochicdalen, har sockerrörsföretaget Chabil utzaj sin verksamhet. Det var också härifrån företaget tvångsförflyttade runt 800 familjer i mars 2011.

Esteban Hermelindo jobbar sedan tio år tillbaka med småbrukarorganisationen Comité de unidad campesina, CUC. Han delar sin tid mellan Guatemala city och Polochic och var inte hemma när befolkningen i området tvångsförflyttades.

– Jag var tillsammans med en delegation från olika sociala rörelser på ett dialogmöte i Guatemala city gällande markkonflikten när avhysningarna skedde. De hade inte sagt att de skulle göra någon tvångsförflyttning, vi trodde vi skulle föra en dialog.

Säkerhetsvakter från Chabil utzay hade beordrats att tvångsförflytta befolkningen, främst tillhörande ursprungsfolket maya q’echi, i området så att företaget skulle kunna utöka sin sockerrörsodling. Militär och polis hjälpte till.

– Det var fruktansvärt. De avhyste folk från 14 byar. Hus brändes ner och boende fick inte tid att plocka ihop sina saker. Många fick sina odlingar förstörda. Människor hade ingenstans att ta vägen, utan tvingades sova i dikesrenen.

Under avhysningarna, som pågick i sex dagar, dödades en småbrukare och ett flertal skadades. Senare under året skedde fler attacker och ytterligare två småbrukare avled. Totalt tvingades runt 800 familjer att lämna sina hem. Än i dag lider befolkningen av konsekvenserna av tvångsförflyttningarna.

– Barn är undernärda. Det finns inga jobb här och det finns ingen mark att odla på, säger Esteban Hermelindo.

För att förstå den mångåriga markkonflikten i Polochic måste man gå tillbaka till slutet av 1800-talet. Då hade Guatemala öppnat upp för utländska investerare och i Polochicdalen bosatte sig tyskar för att starta upp kaffeplantager, trots att området redan var bosatt. Många av invånarna i Polochic började arbeta på plantagerna medan andra ockuperade mark.

Kaffeplantageägarna sålde så småningom sina marker, bland annat till sockerbolaget Chabil utzay som då ägdes av familjen Widmann i Guatemala. När Widmann sålde Chabil Utzaj till Grupo pellas förra året, Nicaraguas mäktigaste familj och storföretag, började avhysningarna. Chabil utzay menar att tvångsförflyttningarna genomfördes eftersom marken var ockuperad och att ”det var omöjligt att komma fram till en lösning via dialog”.

Bilen stannar till. Vi är framme vid byn 8 de Agosto. Här lever 125 av de avhysta familjerna nu i tillfälliga hem. Regeringen har lovat att ge mark till 300 familjer som drabbades av avhysningarna, men något konkret har fortfarande inte hänt, trots påtryckningar från bland annat Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Esteban Hermelindo blickar ut över sockerrörsplantagen som omger husen i 8 de agosto.

– Här kunde vi ha odlat majs, säger han.

Samma år som familjerna i Polochic tvångsförflyttades importerade Sverige 8 915 000 liter etanol från råvaror med ursprung i Guatemala. Agrobränsle är i ropet i Europa, i synnerhet eftersom det klingar väl med EU:s mål om ökad andel förnyelsebar energi.

I början av december godkände EU-parlamentet frihandelsavtalet ADA med Centralamerika, Colombia och Peru. Alla medlemsstater måste ratificera avtalet, men handelsdelen av avtalen började genomföras redan efter rådets beslut.

Avtalet innebär bland annat att tullavgifter tas bort på palmolja och sockerrör, produkter som används till etanol. Exporten av etanol från Guatemala till Europa väntas med andra ord öka ännu mer. Det ska också bli lättare för europeiska företag att etablera sig i Guatemala och konkurrera med de inhemska.

– Frihandelsavtal leder till landgrabbing där stora arealer mark används endast för odling av palm och sockerrör. Det blir ingen mark kvar för att odla grödor som man kan äta, som majs och yuca. Vattnet förorenas också, säger Esteban Hermelindo.

Han frågar sig hur människorna i området ska kunna konkurrera med de stora monokulturerna. Hur de ska få en chans att ta sig ur fattigdomen nu när deras möjlighet till självförsörjning tas ifrån dem.

– Jag förstår inte att de pratar om utveckling. Vilken utveckling? De tar ifrån oss vår mark, det vi lever av, säger Esteban Hermelindo Cux.