Hannah Arendt (1 februari)

Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt (1906–1975) är kanske mest känd för begreppet ”ondskans banalitet”, myntat i samband rättegången mot Adolf Eichmann 1961 från vilken hon rapporterade för The New Yorker. Arendt såg inget monster i den åtalade, utan en byråkrat som följde order. Hon fick därmed utstå stark kritik i USA och Israel.

Historiska biopics verkar vara tidens melodi och det blir spännande att se om Margarethe von Trottas film lyckas med balansakten mellan sak och person eller om det blir (för) mycket fokus på Arendts privatliv. Med tanke på att von Trotta gärna porträtterar starka kvinnor (tidigare bland andra Rosa Luxemburg och Gudrun Ensslin) och har sagt att hon är mer intresserad av känslomässiga flöden snarare än yttre skeenden när hon gör film blir resultatet spännande. Också intressant att se om filmen går i takt med tiden eller emot den (Arendts första stora verk The origins of totalitarianism jämställde nazism med kommunism. Hennes totalitarismteori kritiserades hårt från slutet av 60-talet och framåt men har i viss mån återkommit med nyliberalismen).

Les misérables (18 januari)

M som i musikal, M som i misär – i ett väldigt brittiskt Frankrike. Där till och med de fattigaste är välekiperade och har röster att spinna guld av, om de bara hade en talangjury att vända sig till.

Folk med förkärlek för stora känslor på vita duken tycker nog att Les Misérables är olidligt spännande, men ibland slår jag bakut av vältrandet i de ledsna munnarnas ”ååh” och ”aah”. Men det är nog bara jag, filmen lyckas oftast balansera på den hårfina gränsen mellan tragik och patetik. Tom Hooper (King's speech) har gjort en storslagen och välkomponerad saga som kommer att landa väl i ett krisande väst.

Beasts of the southern wild är en rörande hyllning till människans överlevnadslust. FOTO: NONSTOP ENTERTAINMENT

Beasts of the southern wild (11 januari)

Sexåriga Hushpuppy bor i "the Bathtub", av en del tolkat som träskmarkerna utanför New Orleans. När pappa Wink blir sjuk och stormen närmar sig börjar en lång bildningsresa för Hushpuppy och fantasin blir hennes färdmedel. Med ett grynigt, närgånget foto och en magisk socialrealism ställer Benh Zeitlin frågan hur vi kan hantera hotet mot vår överlevnad. Kan mod, innovation och kärlek rädda planeten? Beasts of the southern wild är en varm och mycket rörande hyllning till människans överlevnadslust och anpassningsförmåga.

Maj Wechselmann granskar kärnkraften. FOTO: FOLKETS BIO

Världens säkraste kärnkraftverk (11 januari)

Efter att kärnkraftverket Fukushima i norra Japan havererade åkte filmaren Maj Wechselmann dit för att dokumentera följderna för befolkningen. Men filmen vidgar perspektivet och vi möter bland annat en tidigare säkerhetsvakt vid Ringhals som är kritisk till hur säkerheten skötts vid svenska kärnkraftverk. Wechselmann brukar anklagas för att vara propagandist och visst handlar det också här om att gå i klinch med mainstreamretoriken – i det här fallet den trots alla katastrofer rådande bilden av kärnkraften som säker och miljövänlig.

Django Unchained med Jamie Foxx och Leonardo di Caprio. FOTO: COLUMBIA PICTURES 

Django unchained (18 januari)

Meningslöst våld brukar Tarantino beskyllas för, liksom ett beroendeframkallande soundtrack och en minutiöst genomtänkt estetik. Jag har bara sett dryga tio minuter av filmen som då inte var färdigklippt men den såg ut att innehålla allt vad vi fans önskar oss. Tarantino är en mästare på att leka med och modernisera olika b-filmsgenrer och har tidigare gett sig på bland annat gangsterfilm, krigsfilm och blaxploitation. I Django unchained är western den främsta inspirationskällan och i ett Europa som ekar av fascisternas stöveltramp kan en förvisso våldsam och humoristisk men allt annat än meningslös uppgörelse med slaveriet knappast sitta fel.

CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) är baserad på en verklig person. FOTO: UNIVERSAL PICTURES

Zero dark 30 (1 februari)

Både Lincolns och Roosevelts liv blir film i år (i Steven Spielbergs Lincoln, 25 januari och Hyde park on Hudson, 5 juli) men om det inte skulle räcka av amerikansk hjältehistoria måste man se Zero dark 30, om den långa jakten på och tillfångatagandet av bin Ladin. Filmen ska enligt säljtexten inte ”tumma på sanningen” och CIA-agenten Maya är baserad på en verklig person, men man kan nog vänta sig att Zero dark 30 är ljussatt, kostymerad, dramatiserad och vinklad, för att inte säga regisserad enligt vinnarens syn på historien. Av Hurt locker-regissören Katherine Bigelow och med svenske Fares Fares i en av rollerna.

Godheten – en film om klassamhället. FOTO: DITTE LUNDBERG

Godheten (15 februari)

Veteranen Stefan Jarl (Modstrilogin, Underkastelsen) gör film mitt i tiden, film som säger oss något om oss själva, ofta genom genial dokumentär manipulation. I Godheten ger han sig på det nya klassamhället och förlusten av det gemensamma. Thommy Berggren medverkar i rollen som Den Girige och som sig själv, tillsammans med ekonomer och professorer som Richard Wilkinson och Kate Pickett (Jämlikhetsanden). Trailern lovar gott. Mycket emotsedd.

Små citroner gula är baserad på Kajsa Ingemarssons bästsäljare bok med samma namn. FOTO: NORDISK FILM

Små citroner gula (20 februari)

När Agnes plötsligt förlorar både pojkvännen och jobbet på lyxkrogen Le Bateau Bleu flyr hon hem till tryggheten i byn Länninge. Men så kommer ett telefonsamtal som förändrar allt... Hip hip hora!-regissören Teresa Fabik har gett sig i kast med Kajsa Ingemarssons roman Små citroner gula och fortsätter därmed skildra unga tjejer i komiska, pinsamma och utsatta situationer (13-åriga Sofia i Hip hip hora!, 18-åriga Maja i Prinsessa och nu 29-åriga Agnes).

Vanishing waves – litauisk science fiction. FOTO: NJUTAFILMS

Vanishing waves (22 februari)

Vi är sannerligen inte bortskämda med litauisk science fiction så nog måste Njutafilms distribution kallas en kulturgärning; i det här fallet återstår det väl att se, men absolut rent generellt. Vanishing waves beskrivs suggererande som en ”visuellt bländande technothriller om hur en ung mans nervcellstransplantation blir en färd in i en komatös kvinnas sinne – en erotisk metamorfos som luckrar upp hans mest undermedvetna instinkter och fantasier”. Regissören Kristina Buozytes film låter oemotståndligt hallucinogen.

Den gröna cykeln av Saudiarabiens första kvinnliga regissör. FOTO: RAZOR FILM

Den gröna cykeln (8 mars)

Haifaa al-Mansour är Saudiarabiens första kvinnliga regissör. Den gröna cykeln, som naturligtvis har premiär på internationella kvinnodagen, handlar om tioåriga Wadjda som drömmer om en underbar grön cykel. Men i Saudiarabien får inte små flickor cykla omkring på gatorna. Medan hennes mamma är upptagen med att övertyga pappan att inte ta sig en andra fru passar Wadjda på att försöka skaffa pengar så att hon kan köpa cykeln själv.

Lore av Cate Shortland är en lyrisk överlevnadsberättelse. FOTO: STOCKHOLMS FILMFESTIVAL

Lore (8 mars)

Skildringar som utspelas under nazismen prisas som aldrig förr, inom såväl film som litteratur. Göran Rosenberg och Ingrid Carlberg fick Augustpriset förra året för sina respektive böcker, Jan Troell fick pris i Montreal som bästa regissör för Dom över död man och Cate Shortlands överlevnadshistoria Lore fick priser för bästa film, bästa kvinnliga skådespelare, bästa foto och bästa musik under Stockholms filmfestival i november. Filmen handlar om förintelsen utifrån förlorarens perspektiv och utspelar sig kort efter Hitlers död. Tonårsflickan Lore konfronteras med sanningen och måste agera utifrån sin inre kompass när det tyska propagandamaskineriet raserats. ”Ett historiskt drama med tidlös elegans”, skrev juryn.

Faro är ett kusligt drama. FOTO: NONSTOP ENTERTAINMENT

Faro (15 mars)

Att döma av en kortare förhandsvisning under Malmö filmdagar i fjol är Faro ett krypande kusligt och finstämt drama om frihet och kärlek mellan far och dotter. Pappan har mördat en man, polisen är honom på spåren och dottern kommer att omhändertas. Hon är meningen med hans liv, och han är trots sina brister hennes allt. Verkar lovande, inte minst om fotot är lika snyggt som i kritikerhyllade och Guldbaggevinnande Flickan, den förra filmen som regissören Fredrik Edfeldts och manusförfattaren Karin Arrhenius gjorde tillsammans.

Fler premiärer i vår

• Tango Libre av Frédéric Fonteyne (18 januari)

• Ego av Lisa Jens Larsson (25 januari)

• Kvartetten av Dustin Hoffman (1 februari)

• Hitchcock av Sacha Gervasi (8 februari)

• Cloud Atlas av Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski (22 februari)

• Hansel & Gretel: witch hunters (27 februari)

• Julie av Helena Bergström (1 mars)

• Broken av Rufus Norris (1 mars)

• Mördaren ljuger inte ensam av Birger Larsen (8 mars)

• Oz: the great and powerful av Sam Raimi (15 mars)

• Kon-Tiki av Joachim Rønning och Espen Sandberg (15 mars)

• Bäst före av Mats Arehn (22 mars)

• Ingen riktig finne av Mika Ronkainen (22 mars)

• Den ovillige fundamentalisten av Mira Nair (19 april)