När Kerstin Hedendahl fick tid över anmälde hon sig som volontär hos Röda korset. Igen.

– Jag var sjukhusvärd på Akademiska tidigare. Sen blev jag lite trött av det, men jag kan ju inte bara gå hemma hela dagarna.

Nu har hon precis börjat besöka en jämnårig kvinna som hörde av sig till Röda korset för att hon behövde någon att prata med. Besöken går mest ut på att prata över en kopp kaffe, eller för Kerstin Hedendahls del mest lyssna. Ibland lägger hon sig i, säger ifrån eller kommer med invändningar.

Kvinnan hon besöker har flera barn, men alla bor långt från Uppsala och nuförtiden är hon ganska ensam.

– Jag behöver komma ut lite, jag är för frisk för att sitta hemma, säger Kerstin Hedendahl om uppdraget, och tillägger att hon kanske är lite social också.

Hon är en av de cirka 70 frivilliga som ingår i Röda korsets besöks- och ledsagargrupp. Under samordning av Kerstin Weiberg och Lars Björkeholm besöker de människor som vill ha lite sällskap, följer med till sjukhuset eller kanske går med ut för att handla julklappar. Knappt 30 personer får regelbundna besök, andra får hjälp när de har behov av att ordna något hemma - byta en glödlampa eller sätta upp nya gardiner. Totalt läggs det ner nästan 10 000 frivilligtimmar om året på att, som de själva säger, sätta guldkant på tillvaron för dem som behöver det.

– Man ska inte göra ett dugg, bara prata prata prata, instruerar Kerstin Weiberg sin namne när hon frågar vilket ansvar hon har.

Kerstin Hedendahl, Kerstin Weiberg och Lars Björkeholm lägger tillsammans med övriga ledsagare ner nästan 10 000 frivilligtimmar per år på ett trettiotal av Uppsalas behövande. FOTO: VERONIKA SKÄRLUND

Verksamheten riktar sig i första hand till äldre, snittålder är 85 år. Bland volontärerna finns både pensionärer och en del ungdomar, framför allt studenter.

– Ensamhet går ju på psyket. Det blir snart dags att besöka Ulleråker och då blir det medicinering direkt. Läkarna har inget annat val, de kan ju inte fixa någon som följer med patienten hem och pratar, säger Lars Björkeholm.

Han och hans kollegor har märkt av att kommunen drar ner på sin ledsagarservice – då ökar telefonsamtalen till Röda korset. Däremot är det ingen större skillnad på julen och årets andra dagar. Enligt Lars Björkeholm är det många äldre som inte vill gå ut så här års, och flera av dem som får besök till vardags har barn som kommer hem under julen. Fast egentligen är det upp till varje volontär att bestämma formerna för träffarna, och det kan ju hända att det är några som ses även under helgerna.

På Uppsala stadsmission är julafton däremot en viktig dag. Där känner man av att ensamhet är skambelagt i dagens samhälle. Motsatsen är att vara populär, ha många vänner och en stor familj. Vissa dagar är det svårare än andra att vara ensam, julhelgen en av de värsta.

– Julen är släktbaserad, då kulminerar ensamheten. Under nyår går man ut och träffar vänner, det är inte lika laddat, säger Ulrika Jernstedt, föreståndare för café och aktivitetshuset Gränden som drivs av Uppsala stadsmission.

Att julen är så laddad tror hon kan handla om minnen från barndomen.

– Det är en idyll som man bygger upp, alla ska vara så glada.

Därför har stadsmissionen ordnat julfirande varje år i ett par decennium. Omkring 75 personer smalas i huset på Dragarbrunnsgatan i Uppsala.

– Ingen ska vara ofrivilligt ensam, säger Ulrika Jernstedt.

Enligt Ulrika Jernstedt är det en salig blandning av människor som kommer till Gränden för att fira jul. Många dyker upp själva, men det finns också ensamstående föräldrar med barn och en och annan familj som hellre firar tillsammans med andra än på egen hand. Det leder till möten över generationsgränserna.

– Det är inte bara så att det här är ett nödalternativ, det är ett julfirande med betoning på firande – ett fullgott alternativ.

Många av dem som firar jul på Gränden återkommer år efter år. De flesta är också på ett eller annat sätt engagerade i Stadsmissionens övriga verksamhet, men det finns några stycken som bara dyker upp på julafton.

Den ordinarie verksamheten rullar på även över helgerna, om än med vissa förändringar. Caféet är öppet alla dagar utom helgdagarna.

– Det är viktigt för oss att inte ha stängt för länge. Det är många som säger ”åh nej, nu är det fredag igen”. De tycker att det är jobbigt att inte kunna komma hit på två dagar, säger Ulrika Jernstedt.

Hon upplever en oerhörd tacksamhet från gästerna. Det märks i vad de säger och hur de tackar för dagen när de går hem på julaftonskvällen. Efter flera år som föreståndare på Gränden har hon fått en helt ny syn på ensamhet, och hon håller med Lars Björkeholm.

– Sedan jag började jobba här har jag förstått att ensamhet är ett stort problem. Det har jag väl alltid vetat men nu har polletten trillat ner mycket djupare. Ensamhet kan eka otroligt tungt i en människas liv. Ensamhet är ingen sjukdom, men man blir sjuk av att vara ensam. 

”Ensamhet är ingen sjukdom, men man blir sjuk av att vara ensam” säger Ulrika Jernstedt. FOTO: VERONIKA SKÄRLUND

Ulrika Jernstedt upplever att det finns värderingar kring ensamhet som gör att den är svår att leva med. Man är inte riktigt med i gemenskapen. Det är inget högstatus begrepp, ingenting man skyltar med. Det är därför det är så viktigt att det finns platser att gå till där man kan få träffa andra utan att prata om sin ensamhet.

– Det här kan vara den enda platsen där någon tittar en i ögonen, möter ens blick. Den enda plats där man får någon kroppskontakt, säger Ulrika Jernstedt.

– Jag ryser när jag tänker på hur härligt det blir när man får vara med, säger hon, och påpekar att många ensamma människor har mycket att ge, ofta väldigt mycket.