I valrörelsen 2010 tycktes längtan efter att komma närmare, att få veta mer och mer detaljer  ha blivit närmast gränslös. ”Bli intim med Fredrik och Mona”! uppmanar Aftonbladet, när det bara är ett par dagar kvar till valet.  Artikeln är en oförblommerad reklamtext för TV4:s  program Din nästa statsminister, ett program som lovar att krypa ”under skinnet” på de två rivalerna. Under valrörelsen skrivs otaliga artikelserier, intervjuer och personliga reportage om partiledarna, särskilt om Socialdemokraternas och Moderaternas ledare. Aftonbladet publicerar fyra helsidor under rubriken ”Fredrik och Mona privat”, där den bärande frågan är hur Fredrik och Mona egentligen är som människor. Dricker de te eller kaffe på morgonen, promenerar de, och går de på gymmet? Under rubriker som Familjen, Vännerna, Middagsbordet eller På helgen berättas att Fredrik Reinfeldt ofta lagar korvgryta (med purjolök, falukorv, potatis, vita bönor och krossade tomater) och att Mona Sahlin gärna ser Mad Men om hon får en stund över på kvällen. Själva legitimeringsgrunden för denna sorts artiklar är ofta närmast identiskt formulerad: Nu har vi hört nog om de politiska åsikterna – vem är den här politikern innerst inne? Den vanliga mediebevakningen framstår som ett tröttsamt tjafsande om politik, fylld av blodfattig sifferexercis och vissna ideologiska argument. 

Men vad är det för närhet som skapas här egentligen? Och hur påverkar denna starka intimisering vårt sätt att förhålla oss till politik? I boken Politik som spektakel: Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin, undersöker jag hur svenska medier bevakar och skriver om politik och att medierna, snarare än att medverka till ett relevant, medborgerligt politiskt samtal, ofta avpolitiserar frågor och konflikter. Här fokuserar jag istället på frågan om hur intimiseringen i medierna kan ses som ett demokratiproblem. Exemplen hämtas ur boken och bygger på en undersökning jag har gjort av hur partiledarna framställs i olika artikelserier i sju olika tidningar, både dagstidningar och kvällstidningar, under valrörelserna 2006 och 2010. 

En viktig konsekvens av intimisering är att en medborgerlig diskussion om vilket slags samhälle vi vill åstadkomma försvåras. Inte bara politiska sakfrågor, utan mer övergripande ideologiska skiljelinjer och perspektiv hamnar i skymundan. Politik blir en fråga om medborgarnas känslomässiga engagemang i enskilda individer. När intimisering kontrasteras gentemot den ”uttjatade” eller alltför komplicerade politiska debatten, begränsas möjligheterna att diskutera viktiga samhällsfrågor. Intimisering skapar också en stark illusion av verklighet, något som riskerar att fördunkla vårt kritiska förhållningssätt till politik. Inbjudan att ”bli intim med Mona och Fredrik” kommer med ett löfte om en särskild sorts kunskap: hur den enskilde politikern är, innerst inne, bortom politiken. Vi förses med en omåttlig mängd detaljer om politikernas personer – vilken mat de tycker om att laga eller vad för slags träning de ägnar sig åt. Den skenbara närheten gör att vi blir än mer benägna att tro att det är den sanna bilden vi ser. Ju fler detaljer, desto mer autentisk verkar bilden vara. Intimiteten ljuger inte. Vi tror att vi vet precis hur de är – och glömmer bort att det är välregisserade medieprodukter vi konsumerar. Närheten i sig framstår också som det betydelsefulla. Väsentliga politiska problem och konflikter kan på så sätt framstå som icke-problem, samtidigt som icke-problemen – Fredriks korvgryta – blir det relevanta. 

Hon velar – han vill

Ett ytterligare demokratiproblem är att den här utvecklingen har särskilt problematiska konsekvenser för kvinnor. Kvinnliga och manliga politiker intimiseras på olika sätt i medierna, de tillskrivs olika egenskaper och roller. Detta påverkar vilken politisk legitimitet som tillskrivs dem – och därmed också för vilket politiskt handlingsutrymme de får. Inför valet 2010 publicerade Dagens Nyheter ett närgånget bildporträtt på Mona Sahlin. Ansiktet fyllde en helsida och bildtexten löd: ”Nästan varje morgon ställer Mona Sahlin sig framför spegeln och frågar om det är värt priset att vara toppolitiker. Oftast svarar hon ja, ibland nja och vissa gånger skjuter hon upp svaret.” Medan Sahlin granskar sig själv i spegeln och tvivlar på sin politiska karriär, får Fredrik Reinfeldt i samma partiledarserie posera lite lekfullt med en boll på fotbollsplanen.  ”Reinfeldt mot nya mål” heter det på första sidan, och ”Reinfeldt fajtas gärna på motståndarnas planhalva” lyder rubriken till reportaget inne i tidningen. Medan Mona velar introspektivt, är Reinfeldt tydlig, kampglad och utåtriktad. Han vill inget hellre än att ta fajten. Här råder inga tvivel om den egna platsen i politikens värld, tvärtom inleds artikeln: ”Redan när Fredrik Reinfeldt röstades in i elevrådet började han fundera över ledarskap och demokrati. Han kände det som något stort och fint att företräda sina klasskamrater i olika sammanhang.” Reinfeldt är självsäker och befinner sig i den opersonliga maktens rum och Sahlin är osäker – hennes rum blir det privata rummet.

Fyra år tidigare låter Dagens Nyheter Reinfeldt i stället sitta ensam vid ett kafé-bord på Riddarholmen, med papper och penna framför sig. Hit brukar han spatsera, skriver tidningen och lägger till att han ofta sitter här för att ”fundera över någon svårsmält fråga”. Samma år får Miljöpartiets Maria Wetterstrand, något mindre statsmannamässigt, sitta i sandlådan med sitt lilla barn, och bildtexten berättar att barnet hjälper henne att koppla av från politiken. Sydsvenska Dagbladet avbildar, i en bild som påminner om DN:s, en grubblande moderatledare som oroar sig över rikets finanser, medan man låter Maud Olofsson dansa barfota över en sommaräng. Bilden är tagen i ett brant underifrånperspektiv. I blommig blus och vid kjol breder hon ut armarna och ler lyckligt under rubriken: ”Den som har roligast vinner”. 

Detta är några exempel på hur män gestaltas som ”riktiga” politiker på ett annat sätt än kvinnorna, som ofta framstår som närmare kopplade till den privata sfären, till det intima och det känslomässiga. Forskning visar att medierna generellt sett lägger mer vikt vid hur kvinnliga politiker ser ut, mår och känner, jämfört med manliga politiker, och att de intresserar sig mer för vad männen än vad kvinnorna gör och tycker i olika politiska frågor. Kvinnliga politikers karaktärsdrag och utseende lyfts fram i större utsträckning. Därmed osynliggörs ofta kvinnliga politikers arbete och engagemang. Detta kan uttryckas som att männen i högre utsträckning än kvinnorna beskrivs som aktörer, medan kvinnorna mer framställs som karaktärer.

Känslojakten

I jakten på kvinnornas karaktärer, deras ”sanna natur”, söker sig mediernas intimiserande blick påfallande ofta inåt, mot känsloregionerna. De kvinnliga politikerna knyts till det inre på ett annat sätt än de manliga politikerna. Det handlar om att kvinnorna gärna beskrivs i termer av olika känslolägen, och om hur de väcker känslor hos andra. 

Kanske är det Maud Olofsson som framställs som mest känsloutlevande. I en stor andel av artiklarna framhålls Olofssons ständiga prat, hennes iver, hennes entusiasm. Det talas om hennes goda humör, hur hon tar frågorna med ett skratt, hur hon pratar fort och mycket. Hennes skratt är föremål för mycket uppmärksamhet, och hon framstår knappast som en politiker med allvarsam tyngd i denna kommentar: ”Olofsson är politikens Sickan Carlsson, ständigt leende, skälmsk, lite klämkäck, ibland obegripligt storskrattande.” Det känslosamma drar lätt mot oberäknelighet och infantilitet. Olofsson beskrivs ofta som om hon helt enkelt är ”för mycket”, och utan riktig kontroll. 

I porträtten av Mona Sahlin är upptagenheten med hennes känslor påfallande. Det är ett slags inre tillstånd som jagas, och frågorna har en snudd på kletigt inkännande ton: Hur mår du – egentligen? Frågorna kommer ofta att handla om hur Mona orkar och hur hon känner sig. Hur hanterar hon krisen? Hon måste väl vara tuff för att orka? Får hon ta mer skit för att hon är kvinna? Hur känner hon, inombords? Och Expressen ställer frågan gällande den kritik Sahlin utsatts för: ”Jag tänkte att innerst inne, att man tar åt sig?” Mona känner. Mona väcker också mycket känslor, hon beskrivs som älskad och hatad. 

Det finns ingen motsvarande upptagenhet med hur de manliga politikerna har det i själen och de beskrivs inte som lika emotionella. Ändå saknas inte intresse för männens privatliv och faktiskt inte heller för deras kroppar och utseende. Göran Hägglunds GI-bantning väcker ett återkommande intresse, och Fredrik Reinfeldts viktproblem och träningsprogram förs också på tal. Den medelålders manliga kroppen framstår som problematisk för Peter Eriksson som fått byta ut fotbollen mot golf. Expressen erbjuder en hel artikelserie om partiledarnas kroppsvård, där politikernas kosthållning och träningsvanor noggrant undersöks. Här berättas om hur Reinfeldt tränar fyra till fem gånger i veckan, tidigt på morgonen. ”Han anser att det som Sveriges statsminister är viktigt att vara vältränad. Det är ett mycket krävande jobb både fysiskt såväl som psykiskt och därför tror jag att ett sätt att hålla sinnet skarpt och orken mer utdragen är att vara vältränad och i god kondition.” 

Detta fokus på kroppen kan ses som ett uttryck för intimisering av de manliga partiledarna. Kvinnorna är i den meningen inte längre ensamma om att sammankopplas med de aspekter av tillvaron som rör kropp och relationer. Men till skillnad från kvinnorna, som ofta fastnar i emotionen och bildmässigt gestaltas som passiva, så framstår männen inte sällan som aktiva och handlingskraftiga. I partiledarserierna avbildas männen påfallande ofta i olika sportsammanhang. Dagens Nyheters ”ladda upp”-serie visar Göran Hägglund (KD) ute på löprunda (med Rolling Stones i öronen), Lars Ohly (V) som står och vrålar på fotbollsläktaren och Lars Leijonborg (FP) som simmar. När DN fyra år senare gör en ny serie, får Hägglund återigen jogga fram genom tillvaron i en näst intill identisk bild, och man placerar både Reinfeldt och Björklund på fotbollsplanen.  Det är stundtals ett tydligt maskuliniserat politiskt ledar-skap som gestaltas – aktivt, sportigt, starkt, rockigt, grabbigt.  Flera av artiklarna nämner att partiledarna har lagt fram supporterhalsdukar i sina tjänsterum. Även Mona Sahlin talar ibland om hur hon gillar fotboll – men hon avbildas inte i sportsammanhang.  

Jag menar att den intimisering som sker av männen inte undergräver männens status som politiska subjekt på samma sätt som sker för kvinnorna. Detta hänger samman med hur föreställningar om politiskt ledarskap knutits samman med traditionellt maskulina dygder, som handlingskraft, virilitet, styrka, stabilitet och opartisk rättrådighet. Manlighet, och den manliga kroppen, har kunnat fungera som en resurs i upprättandet av en politisk legitimitet. Det finns med andra ord ingen motsättning mellan manlighet och politisk auktoritet. 

För kvinnliga politiker har kvinnligheten och kroppen snarast ställt till med problem. Kvinnokroppen associeras lättare till natur, sexualitet, det okontrollerbara, det känslosamma och det privata än till det allmänna, det förnuftiga och kontrollerbara. Kvinnlighet uppfattas därför snarast som motsatsen till ett auktoritativt ledarskap.

Äkta vara

I medierna framställs männen som självklara och naturligt auktoritativa politiker. Kanske är Reinfeldt den av de manliga partiledarna som allra tydligast framstår som, inte bara självklar, utan på något vis äkta. Äktheten kommer sig inte bara av den självklara pondus som artikuleras, utan också av att Reinfeldt beskrivs som om han alltid har varit politisk; han har hela livet vetat att han ska bli politiker. Redan som tioåring kände han den politiska drivkraften, berättar Dagens Industri, DI: ”Samtidigt var den blivande statsministern en ansvarskännande och driven pojke. Han blev ordförande i elevrådet redan i fyran”. Politiskhet framstår som en inre egenskap och som ett resultat av ett individuellt val. Fredrik var också den första politikern i familjen, han tog sig ”in i politiken alldeles själv”.

Männens politiska bana framstår som en följd av inre övertygelse, som ett resultat av autonoma, politiska individers livsval. Och såväl Reinfeldt som Ohly, Björklund som Hägglund, beskrivs i detta avseende snudd på identiskt: de har valt sin politiska bana, inte tack vare sin omgivning och sin uppväxt, utan trots den – till och med i opposition mot den.  Göran Hägglund blev kristdemokrat trots sin arbetarbakgrund: ”Det var lite udda i Degerfors”, säger han. I samma artikelserie i DI beskrivs hur Jan Björklunds barndom var röd: ”Det är en psykologisk gåta att jag blev folkpartist, borgerlig så att säga. Det fanns ju liksom inte.” Även Lars Ohly beskrivs på detta upproriska sätt, som att han har gjort en inverterad klassresa. ”Dock har han inte politiken i generna. Han är prästson, uppvuxen i det som då var statskyrkans hägn.” 

Kvinnorna framstår som mer eller mindre predestinerade av födsel och som produkter av sin omgivning. Långt ifrån att vara ett självständigt val, har Maud Olofsson ”Centern i generna”, skriver DI. I Göteborgs-Posten får artikeln om Olofsson rubriken: ”Präglad av sin barndom”, och ingressen lyder: ”En kort stund försökte Maud Olofsson komma ur den plöjda partifåran på gården i Högbyn. Men snacket vid köksbordet och den där medfödda genen tog över. Jo, lite bloddopad är jag, säger hon och skrattar.” 

Mona Sahlin vill inte se sig som politikerbarn, konstaterar DI, men redogör för hur hon växte upp i ett hem präglat av folkrörelse och föreningar. Därtill beskrivs hennes politiska bana som starkt knuten till etablerade socialdemokratiska män, och till pappa. 

På detta sätt kopplas kvinnorna till sin omgivning och sin bakgrund på ett starkare sätt än männen. Medan männen gör aktiva, oväntade och kontroversiella val, och på det viset framstår som politiskt autonoma individer, framstår kvinnorna som mindre självständiga, och mer passiva. De är snarare produkter av sin omgivning och predestinerade, än självständigt agerande.  

Dessa könsskillnader skapas ofta just som en form av motsatspar. Ett tydligt exempel är hur porträttet av den introspekterande, veliga Mona får utgöra en kontrast till den fajtsugna, trygge Reinfeldt. En liknande form av polaritet återkommer i flera artiklar. De starka känslorna, osäkerheten och den ”turbulenta” historia av skandaler som upprepas i texter om Sahlin kan läsas som en motpol till hur Reinfeldt ständigt framstår som förnuftig, eftertänksam, stabil och pålitlig. Reinfeldt beskrivs återkommande i termer som sval, reserverad, genomtänkt, långsam, cool och lugn. Ansvarstagandet för Sverige, långsiktigheten, återhållsamheten, utgör en effektfull kontrast såväl till Sahlins ifrågasatta politiska position som hennes tanklösa, rent av lättsinniga, slarvande i privatlivet. 

Gestaltningarna av de båda statsministerkandidaterna faller på så sätt väl in i medielogikens konventionella sätt att berätta – med enkla och tydliga motsatspar: Man mot kvinna. Blå mot röd. Stabil mot ostadig. Förtroendeingivande mot ifrågasatt. Pålitlighet mot opålitlighet. Ansvarsfullhet mot ansvarslöshet. Förnuft mot känsla. Styrka mot svaghet. Självförtroende mot osäkerhet. Och naturligtvis: Segrare mot förlorare. Efter sista tv-debatten publiceras en stor bild på Reinfeldt som höjer armarna mot skyn i en segergest: ”Vakna – du vann”. Och medan tidningen konstaterar att det blev ”storslam igen” för Reinfeldt, berättas om hur Sahlin ”hånades av motståndarna och fick eskorteras till bilen av flera vakter”.

Det reinfeldtska ledarskapets tyngd skapas också genom kontrasten till Sahlin. Det manliga ledarskapets legitimitet förstärks i själva verket genom att den icke-legitima kvinnan finns där, som hans motpol, den som får förkroppsliga det som han inte är. Han kan framstå som så mycket mer stabil och landsfaderlig, just för att hon kan framställas som osäker, oansvarig och oförmögen att leda. Det blir givetvis svårt att bryta en sådan gestaltning, den fungerar helt enkelt alltför bra i den mediala logiken.   

När vi som läsare och medborgare inbjuds att bli ”intima” med Mona och Fredrik, betyder detta alltså inte riktigt samma sak. Det är olika slags saker vi får veta och den närgångna granskningen utförs på olika sätt. Även om frågor om privatliv och barn numer ställs till såväl män som till kvinnor finns det en intensiv önskan att komma åt kvinnornas inre, deras känsloliv. Kvinnorna häftas vid det privata och det känslosamma, och får därmed svårare än män att framstå som trovärdiga politiker med auktoritet. 

Männen framstår i högre grad som självständiga politiska subjekt i dessa artikelserier. De framstår som ”äkta” och därigenom som naturliga politiker och ledare. Medan det manliga ledarskapet beskrivs i termer av individuell handlingskraft formeras kvinnliga ledarskapet som en position i grunden skapad av andra. Följden av detta är att kvinnor framstår som mindre legitima som politiska ledargestalter. De saknar i stor utsträckning självständig drivkraft, äkta övertygelse. Genom att kopplas till känslosfären, och genom att ständigt relateras till den omgivning som har skapat dem, får de svårare att framstå som trovärdiga och auktoritativa politiker. Kvinnligheten sammanlänkas med det privata och känslosamma. Och intimiseringen till trots – manligheten förblir självklart sammantvinnad med det politiska.