Få har väl kunnat undgå att den sociala utsattheten blivit alltmer synlig i Sverige de senaste åren. Trasiga människor som tigger på gator, torg och tunnelbana. Redan i slutet av nittiotalet blev trasigheten och hemlösheten alltmer påtaglig i landets storstäder. Enligt Stockholms stads beräkningar har hemlösheten som omfattar personer mantalsskrivna där inte ökat. Enligt Socialstyrelsen, vars beräkningar har en vidare definition, har hemlösheten ökat i hela landet under 2000-talet.

Fortfarande saknas forskning kring de EU-medborgare som lever på gatorna i Sverige i dag. Ingen vet riktigt hur många det handlar om och exakt hur deras problem ser ut. Ändå slog frivilligorganisationer i Stockholm larm redan 2005 om att antalet behövande människor från kontinenten ökat markant. Alla frivilligorganisationer som arbetar med hemlösa människor har någon form av samarbeten med socialtjänstförvaltningarna.

Man skulle kunna tänka sig att organisationernas information skulle leda till att socialtjänsten tillsammans med dem hittade någon form av gemensamma, konstruktiva strategier. Så blev det inte. Istället försökte uppsökande socialtjänstemän tvinga en av landets gatutidningar att kasta ut alla hemlösa människor som inte var svenska som ville försöka försörja sig genom att sälja tidningar.

Frivilligorganisationen Ny Gemenskap bedriver en daghärbärgesverksamhet för hemlösa människor i Stockholm, till stor del sponsrad av stadens socialtjänst. Där kan alla som behöver få några timmars vila och värme och ett mål mat för en mycket billig penning. Ny Gemenskap fick vid den här tiden från socialtjänsten skyltar som skulle sättas upp på daghärbärget, där det stod att bara mantalsskrivna i Stockholm var välkomna.

Socialtjänstens tanke var att om alla gjorde det så svårt som möjligt för de hemlösa utlänningarna skulle problemet försvinna och socialtjänstens arbete bli enklare. Frivilligorganisationerna vägrade, eftersom deras verksamheter går ut på att hjälpa människor i nöd, inte att försvåra deras liv ytterligare.

Det senaste decenniet har även polisen arbetat för att förbjuda människor som tigger. I slutet av nittiotalet startade man tillsammans med handlare i Stockholm organisationen City i samverkan, som bland annat ville försöka försvåra för människor att tigga i Stockholms innerstad. Då och då har Polisen även kommit med massmediala utspel i syfte att försöka pressa fram ett förbud.

Ulla Beijer, som forskat om hemlöshet i Stockholm under flera decennier, berättade förra helgen på ett seminarium på Socialistiskt forum, att det inte går att förbjuda människor att tigga, röra sig fritt och söka sig till storstäder. Sverige har haft både förbud mot tiggeri och fri rörlighet under delar av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Förbud som försvunnit när politiken istället fokuserat på att bygga bostäder som även fattiga människor har råd att bo i, och satsat på missbruks- och mentalvård.

Nu när den fristående forsknings- och utvecklingsenhet i Stockholms stad, där Ulla Beijer tidigare verkat, är nedlagd av den borgerliga politiska majoriteten har det blivit svårare att utvärdera arbete mot hemlöshet och social utslagning i huvudstaden.

Det har funnits och finns fortfarande socialtjänstemän och poliser som trots hårda nedskärningsdirektiv uppifrån brinner för att hjälpa utsatta människor. Därför är det synd att de har tongivande kollegor som ser hemlösa, missbrukande och tiggande människor enbart som något slags hinder i arbetet. Socialtjänstemän och poliser som, i sin egoism och brist på historiekunskaper, blir ekonomernas och den järnhårda kapitalismens nyttiga idioter. På allas vårt samhälles – och framför allt på vårt samhälles allra mest utsatta människors – bekostnad.