I lördags var det Världsaidsdagen och Röhsska museet och Hivprevention i Västra Götaland hade vernissage för utställningen Vi lever alla med hiv. Emelie Storm, projektledare för Hivprevention i Västra Götaland, berättar att ambitionen med utställningen är att hålla samtalet om hiv igång. För 20-30 år sedan var debatten livlig men i dag verkar det nästa som om att sjukdomen glömts bort.

– För många upplevs inte frågan om hiv lika aktuell i dag som på 80-talet då vi bombarderades av skräckpropaganda både från media och myndigheter. Historien om hiv i Sverige är något som vi kanske helst vill glömma. Men vi får inte glömma bort att hiv fortfarande finns, och framförallt får vi inte glömma bort att folk lever som hivpositiva i dag, och att man som hivpositiv fortfarande bemöts med rädsla, fördomar och okunskap.

Att utställningen arrangeras på Röhsska kan enligt Storm bidra till att nå ut till en ny målgrupp som kan intressera sig för hiv. Dessutom finns det naturligtvis konstnärer och designers som skapat verk utifrån sin relation till hiv eller 80-talets aidsepidemi. Det kommer utställningen att visa. Men samtidigt säger Storm att de vill gestalta bilden av hur snabbt utvecklingen gått inom modetrender sedan 1982, medan attityderna om hiv inte har förändrats i samma takt.

Istället för att presentera fakta om sjukdomen är utställningen upplagd som en samtidshistoria från 1982 fram till i dag.

– Det är en historia som måste berättas för de som inte var med och för att påminna de som har glömt bort. Själv är jag född i slutet av 80-talet, det gör att jag egentligen inte har någon aning om hur stor den mediala uppmärksamheten runt sjukdomen var och jag har ingen aning om hur hetsen såg ut mot dem som pekades ut som smittospridare. Nu är jag väldigt tacksam över att jag fått lära mig det här, det är en bit historia som vi måste påminnas om eftersom det fortfarande pågår i det tysta, men i dag handlar det inte lika mycket om att hänga ut homosexuella eller personer som köper och säljer sex, i dag handlar det om smygrasism, säger Emelie Storm.

Hiv kom till Sverige på 80-talet. Trots att det gått lång tid sedan dess lever fördomar kvar mot hiv-positiva.

– Det finns det många tabun som är kopplade till hiv. Många kopplar ihop hiv med sex och missbruk. Stigmatiseringen som finns runt hiv innebär att hivpositiva ofta kopplas ihop med de attribut som förknippas med viruset. Oavsett om det stämmer eller inte. Att vara hivpositiv är med andra ord synonymt med att vara homosexuell om man är man eller med att vara intravenös missbrukare. För många är en hivdiagnos liktydig med att man har gjort något fel eller omoraliskt.

Varför har inte synen på drabbade förändrats?

– Svårt att säga. Jag tror att den offentliga debatten om hiv avstannade under mitten av 1990-talet då bromsmedicinerna kom. Eftersom vi har slutat tala om sjukdomen har vi också slutat prata om de som lever med sjukdomen. Mediabilden av hiv de senaste åren har inte fokuserat på hur det är att leva som hivpositiv eller hur hivsituationen ser ut i Sverige, förutom när det har talats om ”hivmän” och ”hivkvinnor” på löpsedlar som fortsätter att spä på bilden av den hivpositive som någon skrämmande och farlig.

– Jag tror att det personliga porträtt som målades upp i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar har bidragit till en mer nyanserad bild. Tillsammans med vår utställning, kampanj i lokaltrafiken och hemsidan vileverallamedhiv.se hoppas jag att vi har tagit ett steg för att ändra på nidbilderna.