Beväpnat entreprenörskap
Sedan kalla krigets slut har de privata säkerhetsbolagen fått en allt större roll i krig och konflikter. Varför? Och vad får det för betydelse för mänskliga rättigheter och demokrati? I den tredje och sista delen i serien Säkerhet som vara synar Kristian Borg den privata säkerhetsindustrins militära intressen.
Säkerhetsindustrin är en mycket expansiv bransch. Särskilt i utvecklingsländerna, där den fram till 2014 beräknas öka med hela 8-12 procent per år. Exempelvis kommer drygt 30 procent av G4S intäkter i dag från verksamheten i Mellanöstern, Latinamerika, Afrika och södra Asien. År 2019 beräknas hälften av företagets intäkter komma från utvecklingsländer. Här finns de mest expansiva marknaderna. Och det handlar inte bara om civil verksamhet.
Där statens skydd är historiskt svagt öppnar sig stora möjligheter. På den afrikanska kontinenten har privata säkerhetsbolag satts in mot rebellgrupper på uppdrag av regeringarna i Sierra Leone respektive Angola på 90-talet. "Den privata sektorns inblandning i Afrika är till stor del symptomatisk för statens svaghet och statens misslyckande att erbjuda sina medborgare fysisk säkerhet genom att skapa fungerande rättsliga institutioner", skriver Caroline Holmqvist i en rapport för Sipri, Stockholm international peace research institute. Instabila förhållanden för en del betyder ökade vinster för andra.
Att privata bolag opererar i konfliktzoner är inget nytt och legosoldater har använts i många krig genom historien. Men den militära outsourcing vi ser nu är en lika välorganiserad och världsomfattande som oreglerad och växande industri. Uppdragsgivarna är många. Ett bolag kan ta uppdrag av stater, humanitära organisationer eller det internationella samfundet. 1990–2000 deltog privata säkerhetsföretag i 80 konflikter, jämfört med 15 under åren 1950–1989, enligt statsvetaren Peter W Singer.
Att säkerhetsindustrin har expanderat i den militära sektorn har en central förklaring i det kalla krigets slut. Med Berlinmurens fall rasade också den globala världsordning som rått sedan andra världskriget och "effekten på utbud och efterfrågan av militära tjänster skapade ett 'säkerhetshål' som den privata marknaden skyndade sig att fylla", skriver Singer i boken Corporate warriors. Stater kollapsade, tidigare nationell militär arbetskraft "frigjordes" och nya typer av transnationell brottslighet utvecklades. Med kalla krigets maktbalans satt ur spel började regeringar och lokala krigsherrar ifrågasätta vad de uppfattade som felaktiga gränsdragningar. Den nyliberala privatiseringsrevolutionen var enligt Singer en annan viktig faktor till industrins expansion.
Precis som nedskärningarna inom polisen i Storbritannien har gynnat de privata säkerhetsbolagen, särskilt G4S (se andra delen i artikelserien), sker motsvarande utveckling inom militären. Tidigare i år meddelade den brittiske försvarsministern Philip Hammond att staten ska skära i försvaret med 30 000 tjänster fram till år 2020. I framtiden måste Storbritannien därför "tänka innovativt kring hur vi ska förses med militärt stöd; genom att mer systematiskt använda reservens och våra leverantörers färdigheter ... Låta andra tillhandahålla svansen, medan Storbritannien koncentrerar sig på att ordna med tänderna."
Den utvecklingen är redan påbörjad; nästan alla kontrakt från den brittiska staten för kriget i Afghanistan har gått till företaget Armorgroup. Och i Irak 2007 anlitade USA nästan 200 000 privatanställda, alltså fler än de 160 000 amerikanska militärer som var stationerade i landet. Jeremy Scahill, journalist och författare till boken Blackwater, menar att Irakkriget skulle ha varit politiskt ohållbart om USA hade behövt kalla in ännu fler egna soldater.
Även FN:s användning av säkerhetsbolag vid konflikter har ökat stort. Företag kan hyras in för allt från minröjning till skydd av hjälporganisationer. På bara ett år, mellan 2009 och 2010, ökade FN:s budget för säkerhetskontrakt med 73 procent, från 44 miljoner dollar till 76 miljoner dollar. Men siffrorna gäller bara en del av de inhyrda entreprenörerna. FN:s tjänstemän saknar en helhetsbild av omfattningen, vilket enligt rapporten Dangerous partnership tyder på ett system utanför all kontroll.
*
Det görs ofta en distinktion mellan privata militära företag (PMC) och privata säkerhetsföretag (PSC). Det är en problematisk uppdelning. G4S, som klassas som det senare, verkar exempelvis på ockuperad mark i Palestina och har fått stark internationell kritik för att förse israeliska bosättningar, fängelser och vägspärrar med säkerhetssystem och personal. Det gör enligt kritikerna företaget till en aktiv part i den ena sidan av en internationell konflikt.
G4S har också genom köpet av Armorgroup 2008 bidragit till att ytterligare sudda ut gränserna mellan civilt och militärt. Armorgroup verkar i bland annat Irak och Afghanistan och utför allt ifrån eskorter och militär träning till rådgivning vid kidnappningar.
Ett skandalexempel beskrivs i en rapport från den amerikanska senaten. För att säkra en flygbas anlitade Armorgroup två afghanska krigsherrar, av företaget kallade Mr White och Mr Pink efter Tarantinos film Reservoir dogs. Dessa visar sig vara rivaliserande och problem uppstår. Snart mördas White av Pink i en maffialiknande uppgörelse. Trots det fortsätter Armorgroup att anlita Pink och hans män i ytterligare en månad efter dådet. Därefter tar man in brodern till White, kallad Mr White II, för att fylla luckan. Han får tusentals dollar för att röja minor – pengar som, ska det visa sig, troligen kommer att användas för att finansiera talibanerna.
G4S köper Armorgroup mitt i denna händelsekedja. Om det är något företaget känner till är det i alla fall inget man skryter med. Köpet handlar enligt de offentliga uttalandena bara om att få tillgång till nya marknader och ökat inflytande över utvecklingsländerna: "ArmorGroup's operations further expand the Group's exposure to developing markets, where it is already market leader ... ArmorGroup will further expand G4S's unrivalled geographic footprint. G4S already has operations in over 110 countries but the acquisition adds new markets including Sudan; Afghanistan; Algeria; and Rwanda."
*
Varningarna för att privata företag fortsätter att breda ut sig på det militära området kommer numera från såväl politiker i den amerikanska kongressen som gräsrotsaktivister och statsvetare. Rättsosäkerhet, brist på öppenhet, risk för övergrepp och korruption är några vanliga orosmoment. I den amerikanska senatens rapport om Afghanistan uttrycker general Stanley McChrystal det ännu enklare. Han säger att privata säkerhetsföretag "helt enkelt inte är rätt för ett land som odlar lag och ordning".
Journalisten Jeremy Scahill har varnat för att företagens handlingar inte övervakas och att de skyldiga vid eventuella övergrepp inte hålls ansvariga för sina brott. I Irak blev Blackwater (numera Academi) kända enligt devisen "skjut först, fråga sen" och efter att ha skjutit 17 civila irakier i Bagdad fick de ansvariga åtalsimmunitet. Företaget har sedermera fått förnyade kontrakt och är i dag det största av de säkerhetsföretag som anlitas av utrikesdepartementet. Enligt siffror från 2011 anlitar USA över 3 700 leverantörer i Irak och Afghanistan. Den irakiska regeringen saknar fortfarande auktoritet över privata säkerhetsbolag som anlitas av USA.
Ett förslag i kongressen, "Stop outsourcing security act", har krävt en utfasning av de privata säkerhetsbolagen men det är högst osannolikt att det går igenom. 2011 hade amerikanska försvarsdepartementet totalt 155 000 kontrakterade i Irak och Afghanistan. Av dem var 28 178 beväpnade.
Exemplen Armorgroup och Blackwater visar hur privata bolag i vissa situationer har svårt att hålla sig kring lagens råmärken. Företagen har tidigare också varit inblandade i USA:s war on drugs. Eftersom amerikansk militär inte fick ingripa mot uppror i Colombia anlitades under Clintons andra ämbetsperiod istället privata bolag för uppgiften. Med deras hjälp kunde Clinton runda demokratin och undvika en eventuellt negativ opinion, skriver Singer.
*
Vid sidan av de problem en växande privat militärstyrka medför reser företagens verksamhet i auktoritära, halvauktoritära eller militariserade stater andra frågor. Bolagens ansvarstagande när det gäller till exempel arbetsrätt och mänskliga rättigheter har återkommande ifrågasatts av fackföreningar och ideella rörelser.
Efter en global kampanj där bland andra norska pensionsfonden KLP avyttrade sina investeringar i G4S, undertecknades ett avtal med internationella fackunionen UNI 2008 enligt vilket företaget ska tillåta facklig anslutning och inrätta ett ramverk för kollektiva förhandlingar. Att G4S undertecknade avtalet var en seger inte bara för arbetarna, utan gav också en marknadsfördel gentemot andra aktörer och en ansenlig mängd symboliskt kapital, menar Abrahamsen och Williams i boken Security beyond the state.
Samtidigt måste man även fortsättningsvis fråga sig hur det förhåller sig med efterlevnaden. Enligt International Trade Union Confederations årliga undersökning av brott mot fackliga rättigheter (2011) sade G4S i Bangkok upp 30 medlemmar i värdetransportfacket efter vad facket menar var fabricerade anklagelser om stöld. Enligt rapporten användes stölden som ett sätt att krossa organiseringen. Ingen av de avskedade arbetarna ska ha jobbat vid tidpunkten då pengarna försvann.
I Indien har problemen med dåliga arbetsvillkor på G4S och Securitas varit en måltavla för den fackliga kampen. Nu har ett samarbete mellan svenska och indiska fack gett resultat i form av ett avtal.
G4S verksamhet i Israel har också varit starkt kritiserad och aktivister har i år fått danska organisationer och företag som Merkur bank, Amnesty International och Rehabiliterings- og Forskningscenter for Torturofre att avsluta sina kontrakt med företaget. I Sverige har Malmö stad frågat G4S hur man ser på sin verksamhet på ockuperade Västbanken. I svaret, som kom i dagarna, säger G4S att man avser lämna området när kontrakten löper ut. Det har man visserligen sagt sedan 2002.
*
De transnationella säkerhetsbolagen verkar i många länder som är ökända för inskränkningar av demokratiska rättigheter. Det är en svår balansgång. När är företagets verksamhet illegitim, när är den "rent affärsmässig"? Ett avslutande exempel kan illustrera problematiken.
Inspirerade av den tunisiska jasminrevolutionen krävde i januari 2011 4 000 jordanska demonstranter kung Abdullahs avgång. Protesterna som sedan följde var visserligen måttliga jämfört med utvecklingen i Egypten och Syrien, men inte desto mindre svarade staten med vattenkanoner och batonger.
Mitt i denna heta arabiska vår genomförde svenska Securitas en affär med den kritiserade kungen. Securitas förvärvade 51 procent av aktierna i Al Sharika Al Muatfawika Likhadamat Al Amin Wa Al Himaya. Företaget har cirka 800 medarbetare och har tidigare ägts av kungens egen designbyrå Abdullah II Design and Development Bureau.
”Säkerhetsmarknaden i Jordanien är mycket fragmenterad och förväntas växa snabbt”, konstaterar Securitas.
Källor
Rapporter
• Holmqvist, Caroline (2005). Private security companies. The case for regulation. Sipri policy papers No 9.
• Inquiry into the role and oversight of private security contractors in Afghanistan (2010). Committee on armed services, united states senate.
• Pingeot, Lou (2012). Dangerous Partnership. Private Military & Security Companies and the UN. Global Policy Forum.
Böcker
• Abrahamsen, R & Williams, M C (2010). Security Beyond the State: Private Security in International Politics
• Scahill, Jeremy (2007). Blackwater. The rise of the world's most powerful mercenary army
• Singer, Peter Warren (2008). Corporate warriors: the rise of the privatized military industry
Internet
• Om fackligt arbete i Bangkok
• Om förslaget i senaten att fasa ut säkerhetsföretagen
• Om G4S i Israel