Tredjepartierna kämpar mot tvåpartisystemet
Inför tisdagens amerikanska presidentval kämpar tredjepartierna in i det sista för att nå ut i det cementerade tvåpartisystemet.
På eftermiddagen den 16 oktober utspelar sig en scen som visar hur den amerikanska demokratin fungerar i praktiken. Två av de officiella president- och vicepresidentkandidaterna anländer till Hoftstrauniversitetet i New York för att delta i den sista av fyra tv-sända valdebatter. Men istället för att släppas in stoppas de av polis och arresteras för att ha blockerat vägen.
De gripna är Dr. Jill Stein och Cheri Honkala, tredjepartiet Green partys president- och vicepresidentkandidat. I teorin kan de vinna tisdagens presidentval – de är med på valsedeln i 85 procent av vallokalerna – men i praktiken är det omöjligt.
Annons
USA:s politiska system är utformat för att gynna de två största partierna. Tanken är att systemet ska skapa en långsiktig stabilitet där de två största partierna tvingas kompromissa fram lösningar som därmed antas representera majoritetens vilja. Det syftar även till att förenkla valet genom att presentera två motstående alternativ för väljarna att ta ställning till.
– Dagens tvåpartisystem utvecklades i början av 1900-talet till följd av flera valreformer, säger Lisa Disch, professor i statsvetenskap och kvinnostudier på Michigan-universitetet.
– Långt in på 1900-talet gick det relativt bra för vissa tredjepartier, men dagens omfattande premiärval inom demokraterna och republikanerna har på många sätt tagit över den oppositionella rollen som tredjepartierna hade tidigare. Nu kandiderar kandidater inom de stora partierna mot sina partikamrater istället för mot andra partier.
Enligt Lisa Disch, som har skrivit boken The Tyranny of the two-party system (Tvåpartisystemets tyranni), är den största utmaningen för tredjepartierna att lyckas komma med på valsedlarna i alla 50 delstater. Det kräver ett antal tusen underskrifter från medborgarna i varje delstat. I många delstater överklagar dessutom de stora partierna tredjepartiernas kandidatur vilket leder till dyra juridiska strider.
– De två stora partierna läggs däremot automatiskt in på alla valsedlar, oavsett hur mycket stöd de har i just den kommunen eller delstaten.
Kampanjfinansieringen har också en avgörande betydelse.
– Inte nog med att det finns snuskigt mycket pengar i det amerikanska politiska systemet, men de som investerar pengarna lägger dem endast där de tror att det kan ge dem inflytande. Och tredjepartier ger dem inte inflytande, så därför får de inga pengar, säger Lisa Disch.
Det är möjligt för tredjepartier att få viss finansiering på statlig nivå och om en kandidat får fem procent av rösterna i presidentvalet garanteras partiet en plats på valsedlarna och 20 miljoner dollar i offentliga medel i kommande val.
– Men det är ändå småpengar jämfört med vad man behöver för att driva en kampanj mot de stora partierna som i år har nästan en miljard dollar vardera, säger Lisa Disch.
Undersökningar visar att missnöjet med tvåpartisystemet är utbrett bland de amerikanska väljarna. Enligt en Gallup-undersökning från den 12 september i år ger endast 45 procent av väljarna republikanerna och demokraterna godkänt för hur de representerar det amerikanska folket. 46 procent svarar att ”de gör ett så pass dåligt jobb att det behövs ett tredje stort parti”. Siffran var ännu högre i mellanvalsperioden för två år sedan – 58 procent efterfrågade då ett tredje parti.
38 procent av väljarna anser sig vara ”oberoende”, vilket är mer än både demokraterna (32 procent) och republikanerna (28 procent). Varför får då tredjepartierna så få röster?
– Även om många uppger att de är oberoende så lutar de flesta antingen åt demokraterna eller republikanerna. Eftersom det inte finns alternativ som de tror kan vinna valet röstar de på kandidaten som står dem närmast, förklarar Lisa Disch.
– Det finns också en utbredd uppfattning att en röst på ett tredjeparti är en bortkastad röst. Eftersom vi har ett oproportionerligt vinnaren-tar-allt-system så finns det alltid en risk att en röst på ett tredjeparti gynnar den kandidat som man tycker minst om.
Det finns relativt färska exempel på hur tredjepartier har påverkat valutgången. År 1992 fick den oberoende konservativa kandidaten Ross Perot 19 procent av rösterna, vilket bidrog till att Bill Clinton vann över George Bush (den äldre). Och år 2000 röstade många inom vänstern på Green party-kandidaten Ralph Nader istället för Al Gore, vilket gynnade George Bush (den yngre).
Jag frågar Lisa Disch om det finns en chans att det blir lättare för tredjepartier i framtiden.
– Nej. Inte en chans, svarar hon tvärsäkert.
– Det är helt otänkbart att dagens lagstiftare, som nästan enbart är demokrater och republikaner, skulle öppna upp systemet för utmanare mot dem själva. Det går snarare åt motsatt håll, tredjepartier kommer få det allt svårare framöver. Det enda som skulle kunna påverka vore en massiv social rörelse som krävde stora valreformer, men det är tyvärr inte en fråga som rörelser prioriterar i dag.
Röster på tredjepartierna:
Mellan en till sju procent av rösterna totalt väntas gå till tredjepartikandidater i tisdagens presidentval. Inget av tredjepartierna väntas dock få mer än en procent. Exakt hur mycket stöd de har är svårt att veta eftersom de konsekvent utelämnas från opinionsundersökningar.
I en undersökning som genomfördes av Gallup i somras fick libertarianen Gary Johnson (tidigare republikansk presidentkandidat) tre procent, oberoende Ron Paul (även han tidigare republikansk kandidat) två procent, Green partys Jill Stein en procent, och ett par andra kandidater under en procent.