Mer garvad politiker än utmanare
Fredrik Lobergs bok om Håkan Juholt visar en ideologiskt passionerad socialdemokrat, men också en ärrad proffspolitiker som hör till samhällets toppskikt. Att hans avgång har mer med partiets kris att göra än med honom själv lyckas dock inte boken skildra, skriver Mikael Löwegren.
Hans tid som partiledare blev den kortaste någonsin. Tio månader efter att Håkan Juholt oväntat valts till ordförande för Socialdemokraterna fick han avgå.
I boken Utmanaren berättar Fredrik Loberg, utifrån en lång rad intervjuer under och efter partiledartiden, historien ur Juholts eget perspektiv. De två är gamla journalistkollegor hemifrån ostkusten och samtalen dem emellan tycks uppriktiga. Samtidigt finns det förstås en brist på distans. Emellanåt kan det närmast bli lite anekdotiskt.
Fram tonar medvetet bilden av just en utmanare. Juholt ser sig själv som en underdog i maktens korridorer. En outsider som utmanar det socialdemokratiska ledarskiktet inifrån partiet självt. Här ska nyckeln till hans uppgång och fall sökas.
Håkan Juholt tycks vara något i dessa dagar så sällsynt som en folkrörelsemänniska. Skolad i Unga örnar, SSU och lokala arbetarekommunen i Oskarshamn. Med andra ord: en riktig sosse av den gamla sorten, där målet är att förändra samhället. Juholt betonar att politiken behöver ”passion, vision och kompetens”. Om denna starka ideologi är den ena sidan, så är pragmatismen den andra.
Samförstånd och goda kompromisser är socialdemokratiska honnörsord: politik som det möjligas konst. Det är i den här skärningspunkten mellan politik som att vilja och som att kunna Håkan Juholt väljs fram. En idéburen kompromisskandidat med fotfäste ute i landet snarare än i Stockholm.
Juholt markerar avstånd mot vad han kallar ”klägget” i Stockholm. Det är uppenbart att han inte har hela partiets inre krets med sig. Hans installationstal sätter ideologin i fokus; det väcks bland gräsrötterna stora förväntningar på mer klassisk socialdemokratisk politik. Men Juholt hinner aldrig få rodret i sin hand. När dreven mot honom börjar tar allt fler i partitoppen avstånd från honom. Hans avgång blir till slut bara en fråga om tid.
Så vill i varje fall Juholt/Loberg att vi ska se saken. Men det är något i den här dolkstötslegenden som inte stämmer. Å ena sidan är det med facit i hand uppenbart att det fanns starka politiska motiv till att Juholt motades bort. De misstag han faktiskt begick kunde lätt utnyttjas av motståndarna – inom och utanför partiet. Det politiska landskapet har i dag förskjutits så pass att till och med en socialdemokratisk mittenpolitiker blev för mycket. Han skulle bort.
Å andra sidan har Juholt varit riksdagsman sedan 1994, med flera tunga uppdrag för partiets räkning, och han spelade en aktiv roll när såväl Ulrica Schenström (M) som Mona Sahlin tvingades avgå. Han är en etablerad proffspolitiker. Här gömmer sig också en nyckelfråga i alla turerna som ledde till hans avgång. De förtroendevalda har kommit att bilda en egen politikerklass. Man vänjer sig snart vid privilegierna och umgänget i samhällets toppskikt. Juholt är trots allt betydligt mer av garvad politiker än en verklig utmanare.
Det är här, mellan ideologi och pragmatism, som han kommer i kläm. Juholts partiledartid präglades genomgående av svajiga besked; färdriktningen var uppenbart oklar. Men konflikten är i botten partiets snarare än partiledarens. Vilket Fredrik Loberg med sin alltför lättviktiga bok inte förmår skildra.
SAP har kommit att präglas av samförståndsanda, med Saltsjöbadsavtalet 1938 som själva sinnebilden för den goda samverkan mellan arbete och kapital. I dag ser vi den historiska kompromissen lösas upp. Vår moderna turbokapitalism låter sig inte tämjas med 1930-talets strategier. Alltså krackelerar folkhemmet, bit för bit, i takt med att motsättningarna på nytt skärps.
I denna nya tid fungerar den klassiska samförståndspolitiken allt sämre. De europeiska socialdemokraterna har hanterat situationen genom att bli vad Olle Svenning med en träffande term kallat ”de nya liberalerna”. Präglad av ideologisk upplösning och tilltagande politisk villrådighet ser vi en rörelse som vill men inte förmår utmana.
Håkan Juholts fall är snarast ett symptom på hans partis djupa kris.