Det finns för lite kaos här i världen. För lite ostruktur och obalans. Kanske låter det här som inledningen till en ironisk insändare där jag i slutändan kommer omvända det till kritik. Kritik mot det ekonomiska eurokaoset i Spanien. Eller kanske kritik mot kaoset i miljödebatten i Rio de Janerio i somras (där tankar uppstod om att förvandla jorden till en handelsvara). Eller kanske kritik mot det årliga återkommande trafikkaoset som uppstår här i Uppsala varje vinter (som alltid är lika roande att betrakta som ursprunglingen norrlänning). Men nej. Jag är fullt seriös med mitt påstående. Det finns för lite kaos här i världen. För när bestämdes det egentligen att kaos ska vara ett negativt ord som förknippas med ”katastrof”, ”obalans”, ”krig” m.m?

För mig kommer kaos vara ett ord som kan vinklas åt båda hållen, kanske än mer åt det positiva efter en dokumentär jag såg för två år sedan om tsunamin i Thailand 2004. I slutet av dokumentären intervjuades en ung man från Sverige. Han berättade om katastrofens fasor; om paradishotellen som krossats till spillror. Om döda kroppar som låg sargade under dessa spillror. Om de många skriken efter en kär familjemedlem. Han beskrev kaoset. Den unge svensken hade klarat sig välbehållen och kämpade med att hjälpa de som fallit offer för vågorna. Tillsammans med andra turister från andra länder, med invånarna från byn, gamla som unga, män som kvinnor, fattiga som rika, kämpade han med att hjälpa alla de som behövde hjälp. Han berättade om hur han och fyra okända människor (som alla var från olika platser) gemensamt bar en skadad kvinna till ett sjukhus fyra mil bort. Den svenska mannen fortsatte med detta arbete utan att vare sig vila eller äta. Efter många timmar hade han dock stannat upp, tittat sig omkring och insett vad det var som hände runtomkring honom. Människor hjälpte varandra. Människor kämpade för varandra. Osjälviskt och utan en tanke på vare sig egen vinning, på klassindelningar, kön eller på vilken hudfärg den som behövde hjälp hade. Han berättade att i allt det här kaoset, i den här fruktansvärda katastrofen, hände något i varje människa. Det var som om en lysknapp tändes hos alla där det enda viktiga var att hjälpa sina medmänniskor.

Kanske är det så att det bara är i kaos som alla sociala konstruktioner som finns i vårt samhälle försvinner och ersätts med något som är fundamentalt i varje människa. En instinkt som tar över när något oväntat sker, när det skapas en obalans i den här strukturen. Kanske är det bara i kaoset som människan finner sitt sanna väsen och hittar det som är stabilt i alla situationer, som alltid finns där. Efter den unge svenska mannens ord fick jag en helt ny bild på kaos. Det behövs mer kaos i världen. För är det så att det bara är i kaoset som vi förstår och ger varandra det mest självklara och grundläggande av alla människans behov, så välkomnar jag det med öppna armar. Om det bara är i kaoset som vi kan riva ner dessa strukturerade barriärer som skiljer oss åt, så hoppas jag att Wall Street kraschar imorgon, att Mitt Romney vinner storseger i december och att Katla på Island får utbrott och slår ut alla mobila nätverk. För kanske är det då, och bara då, som vi kan se varandra och ge varandra det omhändertagandet som vi alla behöver.