Huvudpersonen i Gabriela Pichlers långfilmsdebut Äta sova dö heter Rasa (Nermina Lukac). Hon är 20 år gammal, har en stentuff attityd och bor ensam med sin arbetslösa pappa. Hon jobbar på en grönsaksfabrik i nordvästra Skåne.

– Jag längtade efter en huvudkaraktär som är som Rocky Balboa, fast tjej och på skånsk landsbygd. Jag gick igång på kombinationen kaxig men med glimten i ögat. Jag ville göra en modern arbetarklasskildring, säger Gabriela Pichler.

Rasa är ursprungligen från Balkan och muslim, men frågor om religion och etnicitet står i bakgrunden. Istället låter Pichler klassaspekten vara central i filmen. Rasa är snabb och effektiv vid löpande bandet. Ändå är hon en av dem som får gå när företaget varslar. Mötet med arbetsförmedlingen blir minst sagt en kulturkrock. Kontrasten mellan arbetsförmedlingens coachingkultur och fabrikens monotoni öppnar för en befriande humor.

– Det är det mest intressanta, hur omvärlden vill forma individerna. Alla floskler man får lära sig, man ska vara flexibel och gilla nya utmaningar. Ord som passar i vissa branscher, men vad är att vara flexibel på grönsaksfabriken – att kunna lämna sin plats och gå över dit, att jag ska kunna gå och kissa utan att bli avbytt? Där gäller inte flosklerna. Den kontrasten är spännande. Man får lära sig beskriva sig själv på ett sätt som inte är aktuellt på den plats där man befinner sig.

Äta sova dö har en dokumentär känsla och Gabriela Pichler har jämförts med de italienska neorealisterna. Så gott som hela filmen är inspelad i befintliga miljöer. Den grönsaksfabrik där en del av filmen utspelar sig finns på riktigt och de riktiga arbetarna ställde upp framför kameran. Alla huvudkaraktärer är amatörskådespelare och Pichler har gjort noggrann research under arbetet.

– Den dokumentära stilen funkade till mitt sätt att jobba på. Jag gillar att låta kameran rulla och ta mycket material. Det är inte så viktigt om någon står där eller där i en scen, det viktiga är att det känns äkta och att det finns en energi.

Hon övertalade också sin mamma, som i hela sitt liv har arbetat som städerska, att vara med i en biroll. En stark drivkraft har varit att nyansera bilden av den moderna arbetaren.

– Svensk arbetarklass består av många med invandrarbakgrund, där måste det verkligen ske en uppdatering. Jag har försökt göra det utifrån min synvinkel. Man pratar om att klasser inte finns, att arbetaren är borta. Om man ens ställer sig den frågan… då måste vi verkligen uppdatera bilden av Sverige. Att vara arbetarklass, det handlar inte om löner, utan om att man inte har makten att påverka sitt eget liv, det handlar om ett konstant mindervärdeskomplex. Om vi förnekar klasskillnaderna så förnekar vi också att de här sakerna finns.

Gabriela Pichler delar flera erfarenheter med sin huvudkaraktär. Hon har själv jobbat på fabrik i flera år (kakor istället för grönsaker) och upplevt arbetsförmedlingens kurser. Första gången hon höll i en videokamera var hon 23 år gammal. Att bli filmare var långt ifrån självklart.

– Med min bakgrund är det ungefär som att bli astronaut. Det fanns inte i min värld. Jag hade alltid varit intresserad av att skriva och rita, men så fort någon sa att ”du är lite konstnärlig” så sa jag bara ”håll käften”. Det var det fulaste man visste när man växte upp, det var ingen som höll på med sånt i min omgivning. Men jag var tv-barn, sattes framför tv:n i tidig ålder så jag har sugit i mig allt vad populärkultur heter. MTV föddes samma år som jag.

Utan Rasas självsäkerhet och humor skulle Äta sova dö vara en nattsvart film. Istället är den ofta avväpnande, inte minst i synen på auktoriteter. Läkare, arbetsförmedlare, chefer, företagsägare och fack får sig alla en känga.

– Att bara visa elände och problem har ibland motsatt effekt. Jag vill att man ska känna att man kan påverka. Rasa fajtar på även om allt går emot henne. Förhoppningen är att filmen ska ge folk lite mer fighting spirit.

Du verkar inte ha så stor tilltro till facket?

– Jag minns när min mamma jobbade som städerska på en fabrik. När lönerna förhandlades var det ingen som kämpade för henne. Det fanns en besvikelse hemma över det. När jag gjorde intervjuer med varslade under researchperioden hade jag en föreställning om att det skulle vara mer högljudda protester. Jag fick som svar av en högt uppsatt fackligt aktiv: i Sverige tar vi diskussionen vid förhandlingsbordet. Vi ska så klart vara stolta över den politiken, men enskilda hamnar samtidigt i en uppgivenhet. Jag ville belysa det.

När jag möter Gabriela Pichler är hon nervös inför den svenska premiären. Då vet hon ännu inte att filmen ska komma att vinna publikens pris under Kritikerveckan i Venedig. Filmen uppskattades bland annat för känslan av autenticitet och ett starkt bildspråk. Men det viktigaste för henne är inte kritikernas mottagande utan att människor som ”kan identifiera sig med de miljöer och konflikter det handlar om” går och ser filmen.

Om man ska vara fördomsfull är det kanske en grupp som inte går så mycket på bio?

– Jag vet, det är grundproblematiken i hela mitt filmskapande sedan dag ett. Inte ens min egen mamma hade gått och sett den, om jag ska vara ärlig. Vi gick aldrig på bio när jag var liten.