Törnrosa i helt ny version utlovas. Ingen sagoprinsessa som sover på rosa tyll tills den fagre prinsen väcker henne med en kyss, ingen elak häxa och inga frågor om var mirakelkrämen kan köpas som får dig att se ut som 18 även om du är hundra år äldre.

Här finns det två individer, gestaltade av Sara Klingvall och Jarle Hammer, som kommunicerar genom kroppar och ordlösa ljud, ibland är det kristallklart vad de menar och ibland inte och att det finns lite av båda är ganska befriande. Det finns en förvirring i föreställningen som kan härledas till tanken om att ha varit frånvarande i hundra år och den används som ett genomgående tema. Det är surrealistiskt och tydligt på samma gång, en intressant kombination och något Ulrika Kärrös scenografi hjälper till att förtydliga. Ibland sticker den ut och ibland är den nästan som en förlängning av skådespelarna och samverkan mellan människa och ting utgör en del av den märkliga men tilltalande helheten.

Motsatserna är ständigt närvarande och växlingarna mellan ytterligheterna är både tydliga och lockande suddiga, tack vare skådespelarnas fina agerande och nyfikenhet i sitt utforskande. Och tack vare allas dedikation gör det inte så mycket att Törnrosaspåret är extremt blekt, sceniska experiment bör applåderas även om föresatserna just i det här fallet var lite väl optimistiska.