Jag såg en deckare på tv samma kväll. Den handlade om en kvinna som var 29 år.

Hon var väldigt snygg på ett välvårdat amerikanskt sätt. Lite som Yvonne Ryding på 80-talet. Men hon dog plötsligt. Hon var på en klubb och dansade. Hon tog ett piller. Sen gick hon ut i baren och föll ihop. Ingen förstod något av vad som hände. Hon var ju så hälsosam, det sa alla hennes vänner. Hon gick på gym. Hon rökte inte och hon drack inte.

Hon var bara 29 år.

Sen dog hon, som sagt, och då skulle hon obduceras. Den som obducerade upptäckte att hon hade skönhetsopererat sig väldigt många gånger. Hon hade opererat magen och fettsugit sig och gjort i ordning brösten och fixat ögonbrynen.

Hon hade tagit bort leverfläckar också, en hade blivit infekterad och det var därför hon tagit starka pain-killers. Och dött för levern pallade inte.

MYSKO! Hon hade alltså inte blivit mördad. Men varför alla dessa operationer?

Hon var ju bara 29?

Läkaren som undersökte liket började ana oråd. Hon skar upp magen på den döda kvinnan. Hon kallade in en kollega. Hon sa: ”Titta här! Dom här inälvorna kan inte tillhöra en 29 åring! Dom tillhör någon som är MYCKET äldre.” Det var slem och hårda förkalkningar. Det syntes att ett ljus gick upp för läkarna. Slutscenen var gastkramade. 29-åringens fästman satt i ett rum och ville veta vad som hänt med hans unga vackra fästmö. Läkaren kom in och frågade hur han mådde. Han svarade genom att skaka på huvudet. Han var ju ensam nu.

Det är nåt jag måste berätta för dig, sa hon.

Han frågade direkt: ”Var hon gravid?”

Läkaren sa: ”Varför tror du det?”

Han: ”Hennes mens var sen.”

Läkaren: ”Hon var inte 29. Hon var över 40 år.”

Tystnad. Fästmannen drog åt sig andan i krampaktig "disbelif".

Han: ”Jag tror dig inte; Hur gammal då?”

Läkaren: ”44. Det kan ha varit klimakteriet som gjorde att hennes mens började bli oregelbunden. Jag förstår att det kommer som en chock.”

Han: ”44! 44 år? Du ljuger! DU LJUGER!!!”

Sen filmade de den unge mannens ansikte i närbild. Då blev det en skräckfilm. Han liksom skumpnade ihop av äckelkänslor och sorg samtidigt. Vilket fruktansvärt svek, vilken makaber hemlighet. Hans 29-åriga fästmö var fake, egentligen var hon en 40+, en grotesk gammal kärring.

Så började eftertexterna rulla.

Tv-programmet fick mig att minnas en fest där en kamrat nyligen utbrast: ”En åldrande kvinna är som siencefiction. En skräckvision. En rugg-uggla. Ett monster som man kan operera bort om man har gott om pengar. Ett ständigt saggande vrak som man bör åtgärda snarast.”

Kamraten var berusad och desperat samt medelåders.(Hennes man hade just lämnat henne för en yngre kvinna) Men hennes resonemang klingar bekant. Det finns inte ens en bra hjälp-dig-själv bok i ämnet. ”Du borde skriva en Petra; du är ju själv i klimakteriet och intresserad av fiktion.”

Jag ryggade då. Vad säger du? ÄR JAG?

Jag ringde min elev och undrade om klimakteriet kanske är ett av vår kulturs största tabun, eftersom man så sällan överhuvudtaget diskuterar det nyanserat. Både privat och offentlig problematik, även om kön och genus, analyseras grundligt, men eftersom just detta påminner om tidens obarnhärtighet i kombination med sexualitet-nämns det helt enkelt inte. Jag är likadan. Jag vill inte låtsas om det.