Vi lever i en brytningstid. Gamla sanningar omförhandlas i en rasande takt. Plötsligt är Tintin inte bara en harmlös äventyrare. Han är en symbol, representant för en annan och naivare tid.

När jag läste litteraturvetenskap i mitten av 90-talet var Julia Kristeva och Hélène Cixous högsta mode. De är några av portalgestalterna inom den poststrukturalistiska feminismen och i dag kan deras inflytande spåras överallt.

Den svenska regeringen var tidigt ute och menade redan 1996 i propositionen Forskning och samhälle att ”forskning med ett genusperspektiv måste öka”. Två år senare inrättades tema Genus vid Linköpings universitet och Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. År 2000 kom den nya myndigheten Vetenskapsrådet, som bland annat fick i uppdrag att verka för att genusperspektivet skulle få genomslag i forskningen. Och år 2002 kallade sig till och med Göran Persson feminist – fast med ett motsägelsefullt förbehåll: "Jag är feminist, men vill inte driva de här frågorna så hårt att jag skapar motsättningar i samhället." Det är ungefär som att säga: jag är antirasist, men jag vill inte göra den vita majoriteten arg genom att rucka på dess privilegier.

Nu skriver vi 2012 och Perssons uttalande känns kuriöst. Visst har pendeln slagit fram och åter och det sker ständiga motreaktioner, som när en pjäs om Scum-manifestet attackeras, men många genusfrågor har i alla fall blivit brett förankrade. Inte bara via forskare och politiker, ska sägas, utan också aktivister, kulturarbetare och helt vanliga dödliga. Pär Ström och hans gelikar är hopplöst marginaliserade.

Ungefär där den moderna feminismen befann sig i mitten av 90-talet – som en svårbegriplig tankenöt förbehållen universiteten – är den postkoloniala debatten i dag. Men viktiga teorier som problematiserar majoritetens syn på kultur, nation och etnicitet håller på att bryta sig ur de akademiska skaklarna, vilket den senaste tidens mediala turbulens visar.

Jag vill i alla fall gärna tro att vi befinner oss i början av en ny syn på hudfärg och härkomst. Postkolonialismen som i någon mån föddes med Frantz Fanons Jordens fördömda (1961) och Edward Saids Orientalism (1978) har diskuterats länge på akademisk nivå inom bland annat film, litteratur, konst, media och etnologi, men teorierna har nått ut de senaste åren bland annat genom olika populärkulturella manifestationer. Kanske ser vi om några år tillbaka på Makode Lindes konstaktion som en markör: det var då vithetsnormen började ifrågasättas och vi vita började se vår egen färg.

Behrang Miris utskällda beslut att gallra ut några Tintinböcker var ett intressant försök att pröva var gränserna går just nu. De starka motreaktionerna säger inte bara att Tintin på grund av sin höga kulturella status är en öm tå, utan också att frågor om hudfärg och etnicitet är känsliga i ett land där majoriteten lever kvar i föreställningen om Sverige som upplysningens och rättvisans högborg. Madeleine Sjöstedt, varför kritiserar du då inte det faktum att Adlibris och inte bibliotekarier styr över bokinköpen på flera av dina Stockholmsbibliotek – vad är det om inte en inskränkning av det fria ordet? Den vita vreden, som Afrosvenskarnas Kitimbwa Sabuni kallar det, är oerhört hycklande.

Att frigöra sig från koloniala och rasistiska arv är som frigörelsen från patriarkatet en ständigt pågående process. Börja med att ”upptäcka" vitheten hos dig själv och se sedan hur medier och populärkultur så gott som alltid reflekterar en mycket begränsad del av verkligheten.

Eller är du antirasist, men inte så mycket att det riskerar att skapa "motsättningar i samhället"?