Det finns någonting alldeles unikt hos fiktionen, något som liknar första mötet med en annan människa. Känslan av att allting kan hända, en milsvid yta av möjligheter öppnar sig, ett fält som man kan stanna framför och för en kort stund, alldeles stilla, hänföras innan man låter det nya få grepp om en och låter sig svepas med. Fiktionen kan få mig att känna svindel, en trygg svindel, vilket är en känsla, ett tillstånd jag verkligen älskar.

Det är därför jag tycker att den våg av självbiografier och autofiktion som svept över Sverige, svall efter svall är oändligt tröttsam och tröttheten förbyts till irritation när jag läser på baksidan av Johannes Anyurus nya roman En storm kom från paradiset att det här är historien om hans pappa. Å, nej. Inte en till, inte han med!

Detta ska i första hand ses som en kritik mot förlagets marknadsföring och genren i stort än mot Anyurus roman. För den är bra och ibland glömmer jag att det handlar om Anyurus pappa och till slut struntar jag i det och låter mig svepas med ändå. Anyuru äger den speciella språkkänsla att han kan förföra vad han än skriver om. En metaforik som ibland är rent ut sagt hissnande. Det är ett språk som i hög grad bär sig själv, en poetisk ton som når fram.

Det stannar emellertid inte där. Det som berättas är både viktig och intressant. Med bilder och stämningar från den klassiska spionthriller och influenser från en existentialistisk tradition är En storm kom från paradiset väldigt spännande.

Ugandiern P sitter fängslad och förhörs intensivt, varför är oklart. Han har återvänt till Afrika, till grannlandet Tanzania som står i konflikt med Uganda. I bagaget har han en militär utbildning i Grekland, P är pilot. Han hävdar ivrigt för förhörsledaren att han kommit för att arbeta som flygplansbesprutare, att han bara vill flyga. Men blir inte trodd, det uppfattningen om det osannolika att någon självmant väljer att återvända från Europa är allt för stark. I Uganda har Idi Amin tagit makten med stöd från västvärlden. I Tanzania sitter en Sovjetstödd regim. Den afrikanska kontinenten och dess invånare slits sönder mellan imperialistiska intressesen.

Eller som Anyuru själv formulerar det i en nyckelmening: ”Han tänker på kriget, historien, på de kroppar som sugs in i virvlarna och förstörs.” Det här är en roman om den lilla människan i den stora världen.

Förhöret som romanen inleds med varvas med minnesbilder från utbildningen i Grekland och barndomen. Våldet som både är psykiskt och fysisk konkret ligger som en hotande hinna redo att explodera, våldet följer P från barndomen, till skolgården, militärakademin och in i vuxenlivet. I historien om hur pappan kommer till Sverige väver Anyuru in bilder från sin egen uppväxt och pappans kamp mot döden. Den man som undkommit både Tanzanias och Ugandas statsapparat tvingas kapitulera mot sjukdomen.

Med En storm kom från paradiset befäster Anyuru sin plats som en av 2000-talet främsta och mest intressanta författare. Med en språklig elegans och en historia som greppar tag om läsaren, tar med den på ett äventyr blir romanen till en ren njutning. På samma gång en hyllning till – och försoning med – en far som till det svenska språket.